Efter semestern i somars kan man säga att KRCs personal, inklusive undertecknad, har levat en minst sagt turbulent tid, som fortsätter i ovisshet!
Möjligen kan det ha undgått en del av skolans NV-lärare, som själva har varit utsatta för en till synes aldrig sinande ström av skolreformer, att de nationella resurscentren i kemi, fysik, biologi och teknik skall dras in med kort varsel. Med kort varsel, som det verkar, men vi inte har fått någon underhandsinformation från regeringen, utan bara läst i Anders Borgs budget att det blir halverat ekonomiskt stöd för oss 2014 (räknat till 1 juli).
Informationen om vårt framtida öde har vi fått gräva fram på diverse myndigheters hemsidor, i statsbudgeten och via rykten som florerar. Det känns olustigt att behöva svara på t.ex jornalisters frågor om detta, men som vi helt enkelt inte har information om (jag bortser från olika slag av rykten), som t.ex varför detta sker, eller vad det uttalade syftet är.  

Det finns flera aspekter som är värda att noteras:

1. Vad ska ske med ämnesstödet i kemi för skolorna om KRC inte finns? Det finns massor av lärare (och elever) runt om i landet  som behöver tips, råd och förklaringar gällande kemins begrepp, laborationer, säkerhet, koppling till både vardag och forskning. Det räcker inte bara med ämnesdidaktik för att ta kemikunskaperna ett snäpp uppåt för eleverna.

2. Hur ska ens en del av våra resurser kunna överföras till ett annat lärosäte med annan personal, utan att man uppfinner hjulet på nytt, och/eller tappar viktiga bitar somdet tar tid att bygga upp? Även om det finnas god vilja från alla parter, blir det svårt.

3. Det tar tid att bygga upp ett stadigt förtroende för brobyggarverksamhet av det slag som NRc utfört (lärare, politiker, skolmyndigheter, andra relevanta myndigheter, lärosäten, SCs, branschorganisationer etc.) av detta slag. Förtroende, som inte går att "ge över", utan måste förtjänas.

4. Hur ska man på vettigt sätt kunna veckla ner verksamheten på dagens NRC, utan att personal och "övergivna" lärosäten skadas oskäligt. T.ex har Akademiska Hus (statligt), som hyr ut lokaler, en uppsägningstid på 18 månader. Jämför det med regeringens 6 månader (Anders Borgs höstbudget,  men också det är oklart slutdatum). När ska personalen börja se sig om efter ett nytt jobb, vi har inget säkert slutdatum, eller plan för vilka olika scenarier som kan tänkas komma ifråg?.

Det är svårt att värja sig för tanken att denna "reform", är alldeles för ogenomtänkt vad gäller konsekvenser och syfte. Och det underlättas inte av att vi inte får diskutera frågan med Utbildningsdepartemetet, som är vår uppdragsgivare, trots olika slag av påstötningar från vår sida.

Om du vill stödja en fortsatt verksamhet, åtminstone tills det nya ämnesdidaktiska centret etablerat relevant ämnesstöd i alla våra ämnen, kemi, fysik, biologi och teknik kan denna petition av NV-lärare vara värd att notera, både för den inledande testen och för möjligheten att uttrycka en åsikt:http://www.skrivunder.com/bevara_nationella_resurscentra_i_biologi_fysik_kemi_och_teknik

Sommaren börjar äntligen kännas av på riktigt, och det är skönt, efter en lång vinter och en försenad vår. 

Vinterns jobbiga skoldiskussioner i media,  har kännts lätt frustrerande, det händer ju ingenting, utom att fler och fler "förstå-sig-påare" kommer med goda råd; oftast kommer rådgivarna från samhället utanför skolan, och lärare och skolledare sitter stilla i båten. Förmodlifgen alldeles för utmattade för att orka bemöta kritiken och alla synpunkter som förekommer.

Ett viktigt inlägg inifrån skolvärlden i debatten kring den svenska skolan kommer från Per Kornhall, f.d undervisningsråd på Skolverket. Han har skrivit ett debattinlägg i bok-format, "Barnexperimentet - Svensk skola i fritt fall", som mycket vederhäftigt belyser bakgrund och orsaker till att det blev som det blev med (naturvetenskapen i) den svenska skolan.

Det är bra att känna till historia och bakgrund, men vi ska givetvis se framåt. Vad behöver vi göra och vad kan vi, med rimliga ansträngningar, göra för att elverna ska klara sin skolgång med bravur, utan att de i sin tur blir helt utmattade?

Vi borde kanske, som socialdemokraterna föreslår, göra en nationell samling kring skolan, men det är politikernas bord. Själv är jag inne på att vi borde försöka tala ihop oss med lärarutbildningarna runt om i landet, om hur en progression av kunskapen skulle kunna se ut. Alltså, att vi gemensamt funderar på hur vi borde undervisa, gärna med stöd och belägg från forskning, för att kunskapen ska byggas progressivt från förskola ända till gymnasium. Det här är speciellt viktigt inom ämnen som de naturvetenskapliga, eftersom dessa ämnen är "kontraintuitiva" - vi får inom naturvetenskapen lära oss att se, att saker och fenomen inte är som man skulle kunna tro. ta t.ex lagen om materiens oförstörbarhet, eller energins bevarande. Det är inte helt enkelt att förstå dem, med tanke på att materien ser ut att försvinna t.ex vid förbränning, eller att energin verkar ta slut när fet brunnit klart. Det är saker, som man oftast  lär sig i skolan. I själva verket lär vi oss så mycket om vår (naturvetenskapliga) omgivning i skolan idag, att det skulle vara direkt skrämmande om vi inte hade möjlighet att förmedla den kunskapen till följande generationer. Det skulle verkligen utsätta samhället för allsköns bedragare, och lycksökare. Många livsviktiga funktioner, som dricksvattenförsörjningen och livsmedelskontroll, skulle riskeras utan kemikunniga! Jag vet inte om det känns energigivande för svenska kemilärare, men den enkla sanningen är att ni är behövda! I kubik!

Utbildningsdepartementet vill satsa speciellt på naturvetenskap och teknik, säger man. För det behövs, nu är intresset för naturvetenskapliga studier för lågt för en hållbar utveckling, kontaterar Teknikdelegationen, Skolverket och många andra seriösa aktörer.
Så man satsar på lärarlegitimation, skolreformer och Lärarlyftet II, för att lärara ska få gå på sådan utbildning som saknas. Det visar sig bara att kommunerna inte får mycket till ersättning för att lärarna går i utbildning, och det behövs vikarier. Varslen gör sitt till för att kommunerna ska strama åt penningpungen, men i längden kan det bli ännu dyrare med sådana sparåtgärder. Hur som helst kan man kan lätt räkna ut vart det leder: det blir inte många lärare som går på naturvetenskapliga kurser i kemi eller fysik, de två ämnen som det börjatr bli en skriande brist på. Lärarlegitimationen kräver nog en egen blogg, vi lämnar den åt sidan för tillfället.

Kommunernas skolpolitiker och skolledeare är inte fläckfria de heller, gymnasierna pumpar ut massor av pengar på reklam för sina skolor, både i forma v mässor, broschyrer och lockgrejor, istället för att satsa på undervisningen. och fortbildningen får ofta bli "en masse", för det är ju billigare (läs: i årets budget). Allt för att locka elever.

Kanske vi borde få en medborgarrörelse som kräver högklassiga skolor med kunniga lärare, som får tid att undervisa? Istället för att låta föräldrar göra RUT-avdrag för läxhjälp? Så vi får de skolpolitiker vi förtjänar, både på riks- och kommunal nivå, vad säger ni, lärare ute i landet?

jag deltog i en SMILE-konferens (ESF projekt i kattegatt-Skagerack området) i Varberg om naturvetenskaplig och teknikutbildning i den nordiska skolan. Alla nordiska länders resurscentra, forskare och politiker var inbjudna, förutom deltagarna i själva SMILE projektet. Det finns en hel del att säga om konferensen, som allmänt taget var mycket lyckad, men jag skall närmast kommetera saker som berör den svenska skolan, och undervisning i naturvetenskaper. Och främst då de försämrade resultaten under ett par decennier.

PISA 2009 visar att svenska eleverna tappat ca 40 poäng på nio år! Det gäller i naturvetenskaper, men också i matematik och läsförståelse. Den största förändringen gäller för de elever som presterar sämst, klyftan till de bäst presterande ökar; dvs. segregationen ökar.

Man har sökt förklaringar i den decentraliserade skolan, men den kan endast vara en delförklaring, eftersom det är en allmän utveckling i skolsystemen i de flesta demokratiskt utvecklade länder. Men skolpenningsystemet med fria skolval, kan påverka mer än enbart för de elever som flyttar. Om de bästa flyttar bort, minskar kamrattrycket på dem som blir kvar. Nivågruppering som lösning fungerar inte väl, annat än tillfälligt. En längre period av nivågruppering i flere ämnen låser lätt in elever på en underpresterande nivå. Enligt Utbildningsdepartementets analys (statssekreterare Bertil Östberg) har ökningen av ”eget arbete” störst betydelse i kombination med förändrade läsvanor och läsintresse.” Det innebär att elever inte får så mycket undervisning som de skulle behöva.

En annan betydelsefull faktor för hur mycket ungdomar satsar på naturvetenskaper har sannolikt med undervisningsmetoder att göra. Det finns en mycket klar korrelation mellan HDI (Human Development index) och intresset för naturvetenskap. Ju mer HDI desto mindrte intresse! I ett välfärdssamhälle kan vi inte fortsätta att undervisa som om vi inte hade välfärd, säger Anders Jidesjö, forskare vid Linköpings universitet, och jag kan bara hålla med honom. Vi måste förändra metoderna för att de bättre ska svara mot dagens behov och intressen, för att skapa mening med naturvetenskapen. Därför satsar KRC på formativ bedömning och ett större fokus på progressionen.

Med tanke på att Kina och Indien utrustar sig med högutbildade naturvetare och ingenjörer i mängder som vi knappt kan föreställa oss, och som har en bråkdel av våra löner, kan vi nog se fram emot konkurrens om arbetsplatserna i framtiden. Så snacka om att fortbildning av lärare i naturvetenskaper är viktigt! Frågan är hur kommunpolitikerna ska fås att inse det.

Hösten är redan långt hunnen, och skolorna har säkert hunnit komma igång med verksamheten. Nu är det hög tid att implementera alla nya reformer, som nya läro- kursplaner för alla stadier (inklusive förskolan, dvs. dagis-barn!). Det nya betygssystemet har redan tagits i bruk, men vi måste få en uppföljning för att se hur tolkningen sker i olika skolor. Likvärdighet är ju honnörsordet för dagen. Och visst är det så det ska vara i en demokratisk stat, alla ska ha samma möjligheter, och skyldigheter. 

Det finns ett annat trendigt ord, som jag vill lyfta fram i den här debatten, och det är s.k.formativ bedömning. Det innebär att man som lärare kontinuerligt försöker stöda eleven att komma vidare i sin lärandeprocess. Alltså vad är det jag som elev, har ganska bra kläm på, och vad är det som jag kanske helt eller delvis missat. Vilka vägar finns för mig att ta igen det som saknas, eller det som skulle ge mina kunskaper ett lyft, och min förståelse ett större djup. Om man funderar mer på sådana frågor får likvärdighet en annan dimension, och strävan efter millimeterrättvisa förklorar sin betydelse. Personligen har det också alltid varit min käpphäst att en större förståelse ger en hållbarare grund för intresse än s.k intresseväckande aktiviteter, som väldigt ofta (tycker jag), bara är dagssländor, i stil med fyrverkerier. Slående för några sekunder, och bortglömt innan det har hunnit bli betydelsefullt. Men tyck gärna till, om du vill nyansera bilden. Jag kan tänka mig att det finns en hel del som kan ha invändningar....

Det har blossat upp en debattunge, som handlar om elever som inte klarar ordinarie kurser under terminstid, borde fortsätta sin skolgång under några sommarveckor för att läsa upp dessa ämnen. Reaktionerna är oftast antingen ja (Jan Björklund, Michael Damberg) eller nej (intevjuade elever, en del politiker). Facket vill ha mer pengar för sommarkurser osv. Argumenten är ganska förutsägbara, liksom från vilket håll de kommer.

I ett större perspektiv kan man tänka sig att det handlar om två klassiska metoder, piska eller morot. I arbetslivet och i vårt fullvuxna liv får vi tåla båda. Vi vill skydda våra barn från att uppleva tvång, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att låta barnen få uppleva "mildare" tvång redan från yngre år, så de hinner vänja sig att det är så livet är inrättat, innan de blir tonåringar, och får vakna upp till en hård verklighet.

Vi måste äta vissa ämnen för att må bra, och vi behöver få en viss mängd sömn. Det är ingen (?), som ifrågasätter det som ett påstående. Men däremot finns det en hel del som i praktiken anser att barn ska få välja själva, vad de äter och när de vill gå till sängs. Är det bara konflikträdsla och/eller lättja? Eller finns det andra outtalade argument för ett sådant agerande?

Barn som inte klarar av skolan, har problem. Inte bara med betyget, här och nu. Utan ännu mer i framtiden, om inget görs (av barnet, med eller utan hjälp av andra) för att ändra på situationen.

Frågan är om man kan lösa detta dilemma genom att vända det till en "morots-situation"? Kan man göra trevligare kurser (ev. med tilläggsfinansiering?) med mera individuell undervisning på sommarlovet, utan att få flere elever som inte klarar de ordinarie kurserna? Så att sommarkurserna inte upplevs som bestraffning, utan som en satsning. Hur ska de i så fall utformas? Ska andra elever än de som fått underkänt få gå, frivilligt för att förkovra sig? Vem ska betala?

Det är många frågor som behöver besvaras, innan man kan ta ställning till förslaget. Eller vad tycker ni?

Just när sommaren är som vackrast och skolorna förbereder sig för sommarledigt, gick vår tidigare och långvariga medarbetare, Ulla Sandberg, bort. Det känns sorgligt att höra om en nära medarbetares och väns bortgång. Samtidigt känns det nästan historiskt att det bland de många härliga människor som varit och är anknutna till KRC:s verksamhet har upplevts barn och barnbarn, och nu t.o.m bortgång. Även KRC börjar börjar samla på sig en gedigen historia!

På KRC jobbade Ulla fram och skrev ett kompendium, Kemin i maten, år 2001. Det temat har senare blivit mycket populärt bland olika matskribenter, men långt senare, alltså. Det skulle inte förvåna mig om ganska många, även utanför skolan, har inspirerats av det materialet. Det finns gratis nedladdningsbart på vår hemsida, http://www.krc.su.se/page.php?pid=110 och vi vet att det är ofta uppsökata sidor.

 Ulla var speciellt fascinerad av färgers kemi och skönhet, vilket bl.a tog sig uttryck i utarbetande av laborationer med färg, och artiklar i Informationsbrevet (IB). Till IB bidrog Ulla ofta med kemiska laborationsarbeten för skolans bruk; det var klart ett område som hon gillade och var bra på. Ulla jobbade också privat med färger i form av olika, vackra stickade produkter, som många av oss kommit i kontakt med.

Ulla jobbade även som kemilektor vid Thorildsplans gymnasium. Många elever har nog henne att tacka för ett antal nyttiga kemikunskaper, oberoende av vilken yrkesbana de senare valt. Ulla var en entusiastisk pedagog. Hon belönades med Gunnar Starck medaljen 2007 för framstående pedagogisk verksamhet inom kemins område.

På KRC minns vi Ulla med tacksamhet, men känner även sorg inför det slutgiltiga i nyheten om hennes alltför tidiga bortgång.

Nu nalkas verkligen sommaren, och vädret har varit fantastiskt i mest hela Sverige under Mors Dags helgen detta nådens år 2012, tror jag. Många lärare (och elever?) drar på de sista krafterna inför slutspurten.
Det gäller att samla krafterna inför nästa termin med unga, ivriga människor som kan få lära sig om de kemiska undren i vår vardag och i naturen. Det händer ju så mycket kemiskt i naturen nu! Det kanske man inte tänker på i första taget, vi har fått lära oss att det är biologiska processer som gör att växter och djur utvecklas. Och det är ju också sant.

Sen är det faktiskt ganska roligt att  inse, att bakom de deskriptiva biologiska processerna finns en annan nivå av fenomenen, som inte är lika synlig, men som också kan studeras och förstås. 

Frågan är hur vi ska kunna förmedla detta intresset utan att sudda ut elevers intresse med alltför förnumstiga och "uttömmande"  förklaringar, som gör frågor "onödiga". För utan eget ifrågasättande blir det ingen inlärning. Varje person måste få vara herre i sin egen inlärningsprocess och sin egen förståelseutveckling.

I juli hålls en konferens ICCE (International Conference on Chemistry Education) i Rom. En av sessionerna handlar just om detta: Best Practice, kallas den.  Uppsala universitets rektor, Ewa Åkesson, brukar säga att det skulle vara tillräckligt med Good Practice, och jag håller med henne.  

Jag ser verkligen fram emot att få tala med andra kemiutbildare från hela världen, som intresserar sig för frågan om hur vi bäst kan förmedla intresset för och kunskap i det kemiska tänkandet till följande generationer utan att alltför mycket skriva dem på näsan om hur det hela ska gå till. Det finns alltså en risk för att jag återkommer till ärendet.

En riktigt trevlig sommar till dig, kära Bloggläsare