Hur skapar man skolframgång?...fick jag som fråga på mina Blogginlägg, som legat i träda under det senaste året. Det är en intressant fråga och givet mina, tidigare kritiska inlägg, helt berättigad. Först måste jag givetvis säga att jag talar om den svenska skolans framgång, inte om framgång ur en enskild elevs synvinkel, även om frågorna är sammanflätade. Jag utgår från dagens regler, dvs. lärare bör ha studerat de ämnen de undervisar i (gäller speciellt för de matematiska ämnena, där detta fortfarande är ett problem). Jag  ska nedan ta upp tio teser   i punktform, och utan inbördes viktighetsordning, som jag tror generellt skulle påverka utfallet för svenska elevers prestationer på nationell nivå:

1. Man ska satsa på lärares fortlöpande kompetensutveckling. Dels kunde man (läs: regering och/eller möjligen på kommunal nivå) bestämma att varje lärare har rätt till MINST en extern ämnesfortbildning/år (som kanske hellre borde kallas vidareutbildning eller uppdatering), helst med (återkommande samma?) vikarie. Jag se fler än ett tillfälle, men man måste ju börja nånstans. Rektorer bör också tydligt ge befogenhet och ansvar för ämnesutbildningen i skolan till resp. lärare.

2. Man bör titta på lärarnas arbetssituation; idag vittnar många lärare om att det går alldeles för mycket tid åt till administration KRING undervisandet, istället för till undervisning. Det bör också finnas inräknad tid för utveckling av undervisningen, eftersom den behöver uppdateras, och det är viktigt att man kan hålla sig alert som lärare. Eleverna märker genast, om man har trovärdighet. När man ber eleverna att vara uppmärksamma och engagerade, behöver man själv vara (orka vara) intresserad och alert.

3. Lärare kunde gå samman i olika nätverk, och söka inspiration och stöd av varandras erfarenheter för att på olika sätt utveckla den egna undervisningen och lära sig hur man bäst kan utvärdera effekter av den. Här är frivillighet A och O, men det finns goda exempel, som gärna kunde spridas.

4.Sakkunniga bör kontinuerligt kunna ge inspiration och efterfrågat stöd till lärarna, det bör alltså finnas ett "neutralt" och kvalitetssäkrat ställe dit lärarna kan rikta sina frågor om ämnet och närliggande frågor, t.ex "vardags"kopplingar,  men också när det gäller pedagogisk/didaktiska frågor. 

5. För en kontinuitet i verksamheten i pkt 4 krävs organisationer/institutioner som har ansvar för just den uppgiften, som t.ex de nuvarande nationella resurscentra (NRC)har, när det gäller matematik, fysik, kemi, biologi och  teknik. Det nygrundade ämnesdidaktiska centret (samordnar den typen av verksamhet för NRC) kunde här ha en viktig roll. Men för att det verkligen ska bli en resurs att räkna med borde en ekonomisk satsning göras nationellt på dessa resurscentra.

6. En tidig intervention när elever inte deltagit i undervisningen, oberoende av anledning, kan vara effektiv. Det har angetts som en av framgångsfaktorerna i den finska skolan. Givetvis kommer även en sådan "extra" undervisning in när man märker att någon/några elever inte hänger med i den nivå de borde vara på. För att kunna identifiera sådana tidpunkter och elever krävs ett kontinuerligt system av uppföljning och bedömning (formativt arbetssätt). Jag skulle också gärna inräkna det som brukar kallas "läxhjälp" här. Det finns ju elever, som av olika anledningar, kan behöva extern hjälp med att komma igång med sin inlärning.

7. Det har ju gått litet troll i debatten om betyg i Sverige, så man borde kanske ha en offentlig diskussion om vad elevernas betyg ska ha (och inte ha?) för syfte.  Samtidigt kan man lyfta frågan om undervisningens utvärdering t.ex via de nationella proven, så blir det kanske tydligare för både elever och föräldrar att utvärdering är en natulig del av att bedömma en verksamhet. Också som arbetstagare kommer vi att bli bedömda, ganska kontinuerligt.

8.Samhället förändras med il-fart, och barnen växer upp i miljöer, som vi inte riktigt kan relatera till, eftersom vi inte befunnit oss där, när vi var små. Det kommer sannolikt att påverka HUR man bäst undervisar i framtiden, och jag ser ett samarbete mellan didaktikforskare, ämnesexperter, "mediemoguler", lärare i skolan och lärare i utbildning som en möjlig väg, för att vi ska kunna analysera och reagera på vad det är som händer. Återkoppling från lärare/skolor och diskussioner med och forskning av ämneskunniga och ämnesdidaktiker borde kunna ge oss nytt material och nya metoder att pröva ut.

Kopplat till ovanstående får vi räkna med att läromedlen kommer att förändras, både av tekniska och innehållsliga skäl. Frågan är om man aktivt borde ta del i HUR, eller om man bara ska låta marknaden utvecklas enligt uppdagade behov. Jag har inget svar på den frågan.

9. Vi behöver komma till att eleven själv VILL lära sig... att göra experiment och att själv få lösa problem, är kanske det mest konkreta exemplet på hur eleven kan vara subjekt i sitt eget lärande. Men överhuvudtaget mer aktiverande undervisningsmetoder kan vara viktiga. En bred arsenal av olika metoder och marterial är lärarens bästa vän i det arbetet.

10. Sträva till att skapa förståelse, inte bara "upprepningskunskap", och till progression i undervisnigen. Låt eleverna vara med och bedöma hur väl förståelsen förverkligas

det var några tankar, jag ska koppla bloggen till FB så kanske vi får in andrasynpunkter och kommentarer, för det är en viktig fråga