Förmågorna har lyfts till oanade höjder i dagens skola. Det är förmågorna som ska utvärderas heter mantrat. Men förmågorna kan ju inte uppstå utan att eleverna får förståelse för sakinnehåll och erfarenheter. Hur och när ska eleverna (hinna) få dem?*
Skolan kan ju inte primärt vara till för att uppfylla lagar och paragrafer, eller ens genomföra nyfunna trender om pedagogiska eller didaktiska underkurer. Eleverna ska i skolan få en någorlunda likvärdig kunskapsbas att stå på för att kunna orientera sig i det samhälleliga vuxenlivet (inklusive yrkesinskaffning). Det tror jag alla är överens om.

Vad vi däremot verkar vara oense om är hur man kan uppnå detta. idag är vi långt ifrån alla elevers måluppfyllelse, mätt i nationella prov eller internationella tester, typ PISA och TIMS.

Ola Helenius på NCM diskuterar förmågorna som styrmedel för uppnående av målen i matematikundervisning, men detsamma gäller också för kemi och sannolikt också biologi och fysik. Egentligen säger han att förmågorna blivit mest operationella verktyg för betygsättning, istället för att vara en "markerare" för förståelse (min formulering).Det känns inte som ett lyckat koncept, kan jag också tycka. Förmågorna borde istället, tycker jag, avspegla att det centrala innehållet har fått en innebörd för eleven, och att hen kan använda kunskapen för både skolbruk och bruk utanför skolan. Kanske vi borde diskutera detta mera-hur får elever förståelse, och vad innebär förståelsen i specifika frågor? Det kan bidra till att elvernas intresse höjs, som en bieffekt.

Med bara 2 veckor kvar till riksdagsvalet och några års pinande skoldebatt bakom oss, är det kanske inte så förvånande att de politiska utspelen om skolan är många, skiftande och inte välbetänkta alla gånger. Kanske en del av dem borde tas med en nypa salt, eller rent av glömmas?

Vi är tills vidare nöjda med att vi på KRC, Kemilärarnas ResursCentrum bara får fortsätta med vårt arbete, som verkar behövas mer än någonsin. Det är nog tack vare idogt arbete inte bara av oss, utan minst lika mycket av er alla som i vintras protesterade mot indragningen av de nationella resurscentra i biologi, fysik, kemi och teknik och er alla som skrev stödjande inlägg till Utbildningsdepartemet och dagstidningar.

Undr hösten kommer vi att fortsätta att vara lika flitiga som tidigare, trots att personalstyrkan nästan halverats på ett år! Det kan bli dags för nyanställningar senare, men först måste vi få vår ekonomi på fötter efter detta katastrofala år då vi inte fått ett enda projekt utifrån (läs: Skolverket), och därmed inte heller de extra resurser vi varit fått under alla de tolv år jag suttit som föreståndare.  
Det förtroende som lärare, kemister, universitesfolk och pedagogoer och i viss mån allmänhet visat oss under året värmer och just nu ser jag, med större tillförsikt än på länge, framtiden an.

Studenterna har sprungit ut, niorna har slutat och den årliga debatten om hur dåligt det går i den svenska skolan florerar i sommarmedierna, läs: hur många % av eleverna som inte har fått fullständiga betyg , resp. hur många som har fått rena glädjebetyg etc.

Jag vill inte påstå att det inte finns problem med prestationer inom den svenska skolan, bara att om man vill ändra på situationen är det bättre att sätta fokus på vad som kan göras istället för att älta det eländiga i evigheter. Det sätter samtidigt fokus på läraren, för vem är det som förverkligar de olika metoderna och idéerna? Inte är det skolministern eller Skolverkets personal, och inte heller alla välmenande aktörer runt omkring skolan.

Så låt mig berätta om ett intressant projekt där lärarna själva tagit initiativ till skolutveckling och själva sökt det stöd man anser sig behöva: lärana i Flens skommun, Stenhammarskolan (6-9 skola) , har ca 40 % elever med flerspråkig bakgrund. En del av eleverna har dyslexi, koncentrationssvårigheter och språkstörningar, så det är givet att alla elever inte når upp till de nationella målen. För att hjälpa alla elever att nå dem, startar man ett projekt som går ut på att hjälpa årskurs 8 och årskurs 9 elever med en kemiundervisning (kemin uppfattas som svår av eleverna), som kommer att satsa på multimodala metoder (bilder, rörelse, upplevelser), i hopp om att de erfarenheter man får från projetet ska tas tillvara och överföras till den ordinarie undervisningen på hela skolan.

En lärare kontaktade oss, dvs. Kemilärarnas Resurscentrum, och frågade om vi kunde hjälpa på något sätt. Vi tyckte det lät som ett väldigt intressant projekt och har sökt efter olika möjligheter att stöda projektet. Slutligen har vi landat i en modell där KRCs stöd kommer att ges i form av en initial enkät till lärarna om förväntningar, intresse och förståelse, följt av tre kursdagar(både ämnesinnehåll och metodik), förlagda till dels skolan, dels Stockholms universitet med distansstöd och kontinuerligt kollegialt lärande mellan kursdagarna, och en avslutande enkät för att jämföra situationen före och efter.
Under hela projektet har varje lärare givetvis sin ordinarie undervisning, men förväntas också ta in nya grepp, en ny metod, nya experiment osv. enligt eget val i syfte att förbättra elevernas förståelse och därmed prestationer.
Både lärare och elever skriver loggböcker, eleverna främst med dels egna, dels förhandsvalda begrepp, och lärarna noterar speciellt uppgifter om hur lärprocessen utvecklas, och diskuterar med sina kolleger om erfarenheter och idéer.

KRCs tre kursdagar kommer att satsa på formativt och språkstödjande arbete, men också på upplevelserelaterade experiment, som befästs genom koppling till teori och förståelse. 

Det fina med upplägget är att initiativet kommer från, och stannar hos lärarna. Vår uppgift blir att inspirera, och hjälpa till med att utvärdera åtminstone en del av de omedelbara resultaten, men lärarna själva ansvarar för vad och hur dom vill införa nya aspekter. En långvarigare uppföljning och analys av hur resultaten ska kunna implementeras på hela skolan kommer att göras i skolans regi. 

Planeringen av projektet kommer att presenteras på en internationell konferens i Jyväskylä, Finland (ECRICE, European Conference on Research in Chemistry Education).

Så har vi då igen fått ett "svar", som inte gör oss mycket klokare.  Se http://www.lararnasnyheter.se/origo/2014/04/28/regeringen-skrotar-planer-pa-nytt-didaktiskt-centrum

Vi som ska leda verksamheten på de nationella Resurscentra inom naturvetenskap och teknik får en "bästa för stunden lösning" skriver Jan Björklunds statssekreterare Peter Honeth i tidningen Origo. För att man lyssnat på kritiken, säger han också.

Trodde han verkligen att den kritiken gäller enbart för stunden. jag har lust att utbrista: gör om, gör rätt denna gång! 

Detta har hänt sedan januari 2013: Först blir det bara fel, och hela förslaget att grunda ämnesdidaktiskt centrum dras tillbaka av departemetet ,sen blir  det fasligt bråttom för Skolverket& Vetenskapsrådet att ta fram regler för ansökningar (enligt vilka instruktioner, kan man unera), och universitet  och högskolor ges knappt tid att formulera  sina ansökningar innan ansökningstiden utgår. De nordiska "experter" som anlitas får 1 1/2 vecka på sig att gå igenom ganska komplicerade ansökningar med ofta två parter i en och sammma ansökan, och så avges då Skolverkets rekommendation i september 2013 till Utbilsdningsdepartementet. Sen händer ingenting, ingenting och ingenting. Före mars 2014.

Då drar man tillbaka beslutet att grunda ett ämnesdidaktiskt centrum, och Linköpings universitet får uppdrag att samordna verksamheterna vid de nationella resurscentra och hjälpa oss att sprida ämnesdidaktisk forskning. De nationella reurscentra får sina infrytsta anslag för 2014, men hur gick det med "tillståndet från riksdagen" att dra in de natioenlla resurscentra om man senare  ÄNDÅ vill grunda ETT nationellt resurscentrum?
Ska vi tvingas leva med "för stunden"-budgeter länge än? Vi tycker redan nu att det verkar som om Skolverket t.ex skulle tolka att vi inte är lika intressanta samarbetspartners som tidigare? Utan extra anslag, utöver departemetets sparsamt tilltagna slantar, kan vi inte leva i längden! Så skärp er på departemetet: ge oss ordentliga anslag och ta ert ansvar för att kommande generationer får en nationellt likvärdig undervisning i kemi, fysik, biologi och teknik, värd namnet!

Mantrat för satsning på naturvetenskap i skolan har under de senaste åren har varit didaktik i olika former med bl.a  flipped classroom,  formativt arbetssätt, bedömningsgrunder, lesson och learning study . 

Utbildningsminister Jan Björklund startade sin ministerkarriär med att poängtera kunskap i skolan, men sen ändrade han spår och det blev ämnesdidaktik för hela slanten, när skolan skulle bygga ”på vetenskaplig grund”.  Nu verkar det ändå ha gått upp för politiker och handläggare på departemetet  att ämnesdidaktik inte är samma sak som ämneskunskap. I söndagens DN (2 mars) skriver JB på Debatt att ”det har varit förödande för skolan att pedagogiska processer uppfattats som viktigare än ämneskunskaper” och att ”det lett till att huvudmännen inte har efterfrågat ämneskunskaper”.

Så långt är vi helt överens om debattexten. Men sen kommer några påståenden som det blir svårare att följa tankegången i. Som t.ex att en högre dimensionering av utbildningsdplatser för lärare i  naturvetenskapliga ämnen skulle få fler lärare att söka till dem, trots att de nuvarnade inte fylls. Eller att en bonus-peng på 25 000 sek per naturvetenskapligt, tekniskt  eller matematiskt ämne skulle påverka antalet ämnesbehöriga lärare i skolan i nämnvärd grad. Problemet är minst lika mycket att arbetsförhållandena i skolan inte är så attraktiva att de lockar ambitiösa unga människor till yrket!
Efter att man sett till att läraren får en rimlig lön, är arbetsförhållandena mer intressanta än löneförhöjning för de allra flesta lärare med ambition på att stöda elevers prestationer och intresse för naturvetenskap, teknik och matematik. Kanske Mette Fjellkner som ska utreda möjligheter att påverka ”oreda och oro i klasser” ( med en ny ”reform”) kan komma med någon salomonisk lösning? En lösning,  som samtidigt också förbättrar lärares trovärdighet som professionella aktörer. I alla fall tycker jag mig ha läst/sett på TV att hon inser problemet med att lärare påförs reformer och förändringar, utan att ha blvit tillfrågade om saker som är direkt kopplade rtill deras arbetsutövning. Ett större ansvar och mer befogenheter att bedömma vilka åtgärder som kan tänkas ha betydelse för det egna ämnet/den egna skolan,  är mitt recept för att göra läraryrket attraktivare. Jag tror inte att man ska ha samma åtgärder i alla skolor/kommuner. T.ex minskad klasstorlek HAR betydelse när det gäller laborativa ämnen. Det är inte rimligt att hela tiden  laborera i helklass, det gör att man måste välja bort arbeten som kunde vara både intressanta och viktiga ur inlärningssynvinkel. Och extra timmar och läxhjälp  kan vara effektivt, fast alla ska inte vara tvungna att införa det. Regeringen borde också följa upp att alla skolor har de utrymmen och faciliteter som hör till en skola, som kurator, bibliotek, NO-salar och skolgård. Vi får vänta på nästa utspel om skolan, för det kommer nog många än under detta valår

Imorgon, måndagen 10 februari 2014, publiceras en enmansutredning av professor Leif Lewin. Utredningen har beställts av regeringen (läs: Jan Björklund) och den ska utreda kommunaliseringens effekt på den svenska skolans utveckling. Resultatet har läckt ut i förväg och kommenteras livligt i nyhetssändnignar och press, trots att publiceringen sker först imorgon. Det om något visar på vilken het potatis frågan om skolans huvudmannaskap är. 
Oberoende av vad som framkommer i själva utredningen, och läckan tyder på är att den visar på en korrelation mellan nedgång av elevers prestationer och kommunaliseringen, stiger den förmodligen upp till den viktigaste (?) frågan i skoladebatten för en längre tid framöver. Det riskerar i så fall att flytta fokus från vad lärarna och skolan behöver just nu till vad som är ändamålsenligt att föra fram i skoldebatten inför valet hösten 2014, eftersom man kan fördela "skulden" på ett politiskt intressantare sätt.

I stället borde lärarnas och elevernas behov stå i fokus under valåret 2014, anser jag. Det är bara genom att stöda lärarna så de får göra det arbete de egentligen ska göra som man på sikt kan lyfta elevernas prestationer. Och det handlar om arbetsro, fortbildning och befogenheter.
Låt behöriga lärare i alla skolämnen få utföra sitt arbete i lugn och ro  under minst ett par års tid med stöd utifrån (Skolverket, nationella resurscentra, regionala och lokala nätverk, internationellt skolarbete etc) och inifrån skolan (rektor och samarbetande kolleger). Det är också sannolikt nödvändigt att snabbutbilda ämneskunniga disputerade till lärare för att något minska på bristen på behöriga lärare, då kompetensnivån nu slagits fast alt. höjts.
Sen bör detta utvärderas, så man kan se vilka åtgärder som är behövliga för att behoven uppstått på vägen eller för att de förbisetts tidigare. En kontinuerlig uppföljning av arbete är att önska, men den måste utformas med starkt stöd av av lärarna, och granskas av "samhället" i en dialog som ger svar på frågor om hur vi vill och kan utforma kunskapsförmedlingen/skolgången för nästa generation.
Det är inte möjligt att ändra allt i ett nafs, men det positiva är, att om vi slår in på en väg där lärares ämnes- och didaktiska kunskaper kopplas med ansvar får vi ett sätt att röra oss i positiv riktning för både elevers prestationer och för ett trovärdighet i att läraryrket är och bör vara ett högstatusyrke. Och vem vill inte vara med på tåget som går mot soligare tider....?

DN har lyft den katastrofala bristen på NO-lärare med ett debattinlägg från Kungliga Vetenskapsakademiens Skolgrupp, och föreslår bl.a snabbutbildning av disputerade naturvetare till NO-lärare, samt lyfter även frågan om det kontraproduktiva i den föreslagna nedläggningen av de nationella resurscentra i kemi, fysik, biologi och teknik, som har erfarenhet av att framgångsrikt med tanke på de minimala resurser vi getts, stött skolornas NV-undervisning i 20 år!

Se http://www.dn.se/debatt/katastrofal-brist-pa-larare-i-no-amnen-och-matematik/

Lustigt nog var inte ett inlägg om likande frågor värt att tas på allvar i december? Se http://www.krc.su.se/documents/Skrivelse_om_NatResursCentra_131121-2.pdf

Det jag finner mer olustigt och bekymmersamt är att de nationella resurscentra i naturvetenskapliga ämnen har påtalat problemställnin för NV i den svenska skolar under mer än tio år, men helt för döva öron! Trots att vi har ett direkt uppdrag från utbildningsdepartemetet (visserligen med skrattretande litet ekonomiskt stöd för nationell verksamhet), läranas förtroende, djup sakkunskap och erfarenhet att hålla oss up-to-date med de skolfrågor som är aktuella!

Men kanske vi måste säga - bättre sent än aldrig. För nu är inte tid för käbblande, det gäller att kavla upp ärmarna och se till att olika åtgärder vidtas så att lärare får förtrogenhet med naturvetenskaplig ämneskunskap, att snabbutbilda naturvetare för att få akut hjälp, och att förbättra lärarnas arbetsförhållanden med "mer frihet under ansvar" vad gäller professionella metoder.

I detta arbete borde de nationella resurscentra var självskrivna, och resurserna borde flerdubblas för att hjälp till självhjälp ska kunna genomföras, så alla dagens och morgondagens elever får en rimlig introduktion i det naturvetenskapliga tänkande som så mycket i vårt samhälle bygger på!

Så är dt dags för årets Skolforum igen. Det har blivit ett fenomen som inte bara försiggår i Stockholm utan också i Lund och Göteborg. Och visst ärdet väl bra att lärare slipper åka så långt för att få ta del av ett mycket brett upplägg av aktiviteter för skolan.

Nationella resurscentra är på plats som vanligt i Älvsjö, iår tillsammans med Nationellt resurscentrum i mtematik. Det kändes att det var ganska mycket folk på Älvsjömässan idag, och våra presentationer har väl lyckts dsamla en del lärare. Vid våra montrar är det åtminstone lärare som vill vet avad det är som pyser, och händer, och som vill ta del av vårt material.

Det pågår också viktiga skoldebatter, jag missade Jan Björklund och Mikael Dambergss debatt idag, men däremot hörde jag Ibrahim Baylan och Gustaf Fridolin tillsammans med kolleger från Folkpartiet, Moderaterna och ev. ännu någon partirepresentanat. En lärare Anna Anu Viik, från Gotland talade för att man inte fokuserar på viktiga frågor i skoldebatten utan det blir mycket liv om tekniska frågor som läxor eller icke läxor, betyg åk x eller Y osv.

Den fråga man mest hann tala om är hur ska lärarna få mer tid, och alla deltagare var rörande överens om att det måste minskas på administrativt arbete för lärarna, och politikerna skulle försöka att inte blanda sig i skolans arbete där lärarna bör ha sin yrkeskomptens. Det är allt bra och önskvärt, kan jag tycka.

En sak tyckte jag dock att glömdes bort, möjligen p.g.a att debatten var ganska kortvarig: man behöver inte bara söka efter tidstjuvar utan lika mycket efter energitjuvar! Om en arbetstagaretvingas utföra sitt arbete utan att själv kunna fatta beslut och påverka det så blir det lätt energidränerande. Det är väl vad som hänt i dagens skola, reformerna har duggat så tätt, och krävt så mycket arbete som lärarna inte har haft möjlighet att själv påverka,  att de  inte riktigt orkar med utvecklingsarbete eller den stora entusiasmen, som är allas vår drivkraft när det är som bäst. Vi får hoppas att det blir lugnare och att skolan får arbetsro en tid framöver, för det behövs för att ny energi ska kunna bubbla fram.