jag deltog i en SMILE-konferens (ESF projekt i kattegatt-Skagerack området) i Varberg om naturvetenskaplig och teknikutbildning i den nordiska skolan. Alla nordiska länders resurscentra, forskare och politiker var inbjudna, förutom deltagarna i själva SMILE projektet. Det finns en hel del att säga om konferensen, som allmänt taget var mycket lyckad, men jag skall närmast kommetera saker som berör den svenska skolan, och undervisning i naturvetenskaper. Och främst då de försämrade resultaten under ett par decennier.

PISA 2009 visar att svenska eleverna tappat ca 40 poäng på nio år! Det gäller i naturvetenskaper, men också i matematik och läsförståelse. Den största förändringen gäller för de elever som presterar sämst, klyftan till de bäst presterande ökar; dvs. segregationen ökar.

Man har sökt förklaringar i den decentraliserade skolan, men den kan endast vara en delförklaring, eftersom det är en allmän utveckling i skolsystemen i de flesta demokratiskt utvecklade länder. Men skolpenningsystemet med fria skolval, kan påverka mer än enbart för de elever som flyttar. Om de bästa flyttar bort, minskar kamrattrycket på dem som blir kvar. Nivågruppering som lösning fungerar inte väl, annat än tillfälligt. En längre period av nivågruppering i flere ämnen låser lätt in elever på en underpresterande nivå. Enligt Utbildningsdepartementets analys (statssekreterare Bertil Östberg) har ökningen av ”eget arbete” störst betydelse i kombination med förändrade läsvanor och läsintresse.” Det innebär att elever inte får så mycket undervisning som de skulle behöva.

En annan betydelsefull faktor för hur mycket ungdomar satsar på naturvetenskaper har sannolikt med undervisningsmetoder att göra. Det finns en mycket klar korrelation mellan HDI (Human Development index) och intresset för naturvetenskap. Ju mer HDI desto mindrte intresse! I ett välfärdssamhälle kan vi inte fortsätta att undervisa som om vi inte hade välfärd, säger Anders Jidesjö, forskare vid Linköpings universitet, och jag kan bara hålla med honom. Vi måste förändra metoderna för att de bättre ska svara mot dagens behov och intressen, för att skapa mening med naturvetenskapen. Därför satsar KRC på formativ bedömning och ett större fokus på progressionen.

Med tanke på att Kina och Indien utrustar sig med högutbildade naturvetare och ingenjörer i mängder som vi knappt kan föreställa oss, och som har en bråkdel av våra löner, kan vi nog se fram emot konkurrens om arbetsplatserna i framtiden. Så snacka om att fortbildning av lärare i naturvetenskaper är viktigt! Frågan är hur kommunpolitikerna ska fås att inse det.