På sin blogg skriver läraren Alexandra Alexandersson om det absurda i hur betyg kan sättas idag p.g.a den nyinförda lärarlegitimationen. Se http://www.groupon.se/deals/travel/ga-flywise-49/65352506

Det är lätt att hålla med om att det hela kan bli absurt, när man endast utgår från de formaliteteter som ska ge ramar för en verksamhet, och jag tycker problemet är värt att lyftas.

Jag vill lyfta en närliggande fråga, som påverkar barnen. Nämligen inställningen till betyg, hos lärare, huvudmän och föräldrar, vilket långt är bestämmande för elevers uppfattning. Först och främst ska föräldrar inte betygsätta sina barn, det är regel nummer 1.

För det andra ska betyg sättas på visad kunskapsnivå i skolan av ämneslärare eller klasslärare. Det innebär INTE att det är säkerställt att eleven ifråga fått 100 % korrekt vitsord, men sådan säkerhet kommer vi människor inte att få under resten av livet heller. I det långa loppet, bör man ändå kunna anta att betygsättningen är ungefärligen korrekt. Det är väl viktigare att eleven får reda på vad hen ska göra, om hen vill visa på större kunskaper än vad läraren förstått. Kanske t.o.m ibland för en annan lärare, om det stärker förtroendet för systemet.

Men det allra viktigaste är att eleven, föräldrarna och skolan (lärare, kolleger och huvudman) förstår att summativa betyg bara är riktgivande. Det intressanta är vad eleven kan göra för att lära sig mer. Betyg i icke-avgångsklasser borde inte få så stor uppmärksamhet, eller bli föremål för ett stort intresse, vare sig från föräldrars eller skolans håll, det kan bara bli skadligt för barnen. Det är så mycket som händer i ett barns, och ingen kan vara alert och på topp hela tiden, vi kan väl inte kräva mer av barnen än av oss fullvuxna?
För stort fokus på summativa betyg tär på  barnens vilja att lära sig, bara för att lära sig, eller för att ta en utmaning, och märka, att det går bra! Det är viktig kunskap för livet, för alla barn.