Det har blossat upp en debattunge, som handlar om elever som inte klarar ordinarie kurser under terminstid, borde fortsätta sin skolgång under några sommarveckor för att läsa upp dessa ämnen. Reaktionerna är oftast antingen ja (Jan Björklund, Michael Damberg) eller nej (intevjuade elever, en del politiker). Facket vill ha mer pengar för sommarkurser osv. Argumenten är ganska förutsägbara, liksom från vilket håll de kommer.

I ett större perspektiv kan man tänka sig att det handlar om två klassiska metoder, piska eller morot. I arbetslivet och i vårt fullvuxna liv får vi tåla båda. Vi vill skydda våra barn från att uppleva tvång, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att låta barnen få uppleva "mildare" tvång redan från yngre år, så de hinner vänja sig att det är så livet är inrättat, innan de blir tonåringar, och får vakna upp till en hård verklighet.

Vi måste äta vissa ämnen för att må bra, och vi behöver få en viss mängd sömn. Det är ingen (?), som ifrågasätter det som ett påstående. Men däremot finns det en hel del som i praktiken anser att barn ska få välja själva, vad de äter och när de vill gå till sängs. Är det bara konflikträdsla och/eller lättja? Eller finns det andra outtalade argument för ett sådant agerande?

Barn som inte klarar av skolan, har problem. Inte bara med betyget, här och nu. Utan ännu mer i framtiden, om inget görs (av barnet, med eller utan hjälp av andra) för att ändra på situationen.

Frågan är om man kan lösa detta dilemma genom att vända det till en "morots-situation"? Kan man göra trevligare kurser (ev. med tilläggsfinansiering?) med mera individuell undervisning på sommarlovet, utan att få flere elever som inte klarar de ordinarie kurserna? Så att sommarkurserna inte upplevs som bestraffning, utan som en satsning. Hur ska de i så fall utformas? Ska andra elever än de som fått underkänt få gå, frivilligt för att förkovra sig? Vem ska betala?

Det är många frågor som behöver besvaras, innan man kan ta ställning till förslaget. Eller vad tycker ni?