Imorgon, måndagen 10 februari 2014, publiceras en enmansutredning av professor Leif Lewin. Utredningen har beställts av regeringen (läs: Jan Björklund) och den ska utreda kommunaliseringens effekt på den svenska skolans utveckling. Resultatet har läckt ut i förväg och kommenteras livligt i nyhetssändnignar och press, trots att publiceringen sker först imorgon. Det om något visar på vilken het potatis frågan om skolans huvudmannaskap är. 
Oberoende av vad som framkommer i själva utredningen, och läckan tyder på är att den visar på en korrelation mellan nedgång av elevers prestationer och kommunaliseringen, stiger den förmodligen upp till den viktigaste (?) frågan i skoladebatten för en längre tid framöver. Det riskerar i så fall att flytta fokus från vad lärarna och skolan behöver just nu till vad som är ändamålsenligt att föra fram i skoldebatten inför valet hösten 2014, eftersom man kan fördela "skulden" på ett politiskt intressantare sätt.

I stället borde lärarnas och elevernas behov stå i fokus under valåret 2014, anser jag. Det är bara genom att stöda lärarna så de får göra det arbete de egentligen ska göra som man på sikt kan lyfta elevernas prestationer. Och det handlar om arbetsro, fortbildning och befogenheter.
Låt behöriga lärare i alla skolämnen få utföra sitt arbete i lugn och ro  under minst ett par års tid med stöd utifrån (Skolverket, nationella resurscentra, regionala och lokala nätverk, internationellt skolarbete etc) och inifrån skolan (rektor och samarbetande kolleger). Det är också sannolikt nödvändigt att snabbutbilda ämneskunniga disputerade till lärare för att något minska på bristen på behöriga lärare, då kompetensnivån nu slagits fast alt. höjts.
Sen bör detta utvärderas, så man kan se vilka åtgärder som är behövliga för att behoven uppstått på vägen eller för att de förbisetts tidigare. En kontinuerlig uppföljning av arbete är att önska, men den måste utformas med starkt stöd av av lärarna, och granskas av "samhället" i en dialog som ger svar på frågor om hur vi vill och kan utforma kunskapsförmedlingen/skolgången för nästa generation.
Det är inte möjligt att ändra allt i ett nafs, men det positiva är, att om vi slår in på en väg där lärares ämnes- och didaktiska kunskaper kopplas med ansvar får vi ett sätt att röra oss i positiv riktning för både elevers prestationer och för ett trovärdighet i att läraryrket är och bör vara ett högstatusyrke. Och vem vill inte vara med på tåget som går mot soligare tider....?