Betydelsen av betyg i skriftlig eller verbal form, eller inte alls är en fråga, som nästan har fått en mytisk ställning i dagens svenska skoldebatt. Ibrahim Baylan (S), tidigare skolminister, föreslår igen att de obligatoriska skriftliga omdömnena skall avskaffas för att de ger så mycket arbete åt lärarna. Man kan undra om diskussionen om formativ bedömning helt och hållet gått honom förbi ? dvs. att läraren gör uppgifter och kontinuerligt ger feed-back för att stöda eleven i hans/hennes lärande. Det ärgivetvis ambitiöst, och kräver en hel del arbete av våra lärare, men jag tror att ni kan klara det bara ni får fortbildning och stöd för införandet av sådant utvecklingsarbete. Tyvärr verkar det som om den offentliga debatten mest skulle handla om vilka administrativa och legala regler som ska införas, och mycket mindre om att stöda komptetenta lärare i deras utveckligsarbete.

Trots allt har lärare i naturvetenskaper (ja, det är ju kemi och naturvetenskaper mer generellt som är mitt skötebarn) en utbildning, och ofta en beprövad erfarenhet, som det vore bra att bygga vidare på. Och mycket mer hållbart än att ge befogenheter till skolpolitiker att införa reformer och nya regler till skolarbetet stup i kvarten.

Jag bifogar en länk till en liten film, som berättar om varför finländska forskare tror att de lyckas så bra med kunskapsöverföringen. Det handlar om att fånga upp svagheter i ett tidigt skede, så om Pelle har svårt att hänga med i läsförståelse på åk 1 sätter man genast in stödåtgärder, för att problemet inte ska få tid att växa till sig Det betyder också att de flesta elever i den finländska skolan har fått specialundervisning någon gång under sin skolgång..  kanske man gör så överallt? Men kanske ändå inte, eller...? bedöm själva http://m.youtube.com/watch?v=HsdFi8zMrYI&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DHsdFi8zMrYI&gl=FI

Utbildningsdepartementet vill satsa speciellt på naturvetenskap och teknik, säger man. För det behövs, nu är intresset för naturvetenskapliga studier för lågt för en hållbar utveckling, kontaterar Teknikdelegationen, Skolverket och många andra seriösa aktörer.
Så man satsar på lärarlegitimation, skolreformer och Lärarlyftet II, för att lärara ska få gå på sådan utbildning som saknas. Det visar sig bara att kommunerna inte får mycket till ersättning för att lärarna går i utbildning, och det behövs vikarier. Varslen gör sitt till för att kommunerna ska strama åt penningpungen, men i längden kan det bli ännu dyrare med sådana sparåtgärder. Hur som helst kan man kan lätt räkna ut vart det leder: det blir inte många lärare som går på naturvetenskapliga kurser i kemi eller fysik, de två ämnen som det börjatr bli en skriande brist på. Lärarlegitimationen kräver nog en egen blogg, vi lämnar den åt sidan för tillfället.

Kommunernas skolpolitiker och skolledeare är inte fläckfria de heller, gymnasierna pumpar ut massor av pengar på reklam för sina skolor, både i forma v mässor, broschyrer och lockgrejor, istället för att satsa på undervisningen. och fortbildningen får ofta bli "en masse", för det är ju billigare (läs: i årets budget). Allt för att locka elever.

Kanske vi borde få en medborgarrörelse som kräver högklassiga skolor med kunniga lärare, som får tid att undervisa? Istället för att låta föräldrar göra RUT-avdrag för läxhjälp? Så vi får de skolpolitiker vi förtjänar, både på riks- och kommunal nivå, vad säger ni, lärare ute i landet?

jag deltog i en SMILE-konferens (ESF projekt i kattegatt-Skagerack området) i Varberg om naturvetenskaplig och teknikutbildning i den nordiska skolan. Alla nordiska länders resurscentra, forskare och politiker var inbjudna, förutom deltagarna i själva SMILE projektet. Det finns en hel del att säga om konferensen, som allmänt taget var mycket lyckad, men jag skall närmast kommetera saker som berör den svenska skolan, och undervisning i naturvetenskaper. Och främst då de försämrade resultaten under ett par decennier.

PISA 2009 visar att svenska eleverna tappat ca 40 poäng på nio år! Det gäller i naturvetenskaper, men också i matematik och läsförståelse. Den största förändringen gäller för de elever som presterar sämst, klyftan till de bäst presterande ökar; dvs. segregationen ökar.

Man har sökt förklaringar i den decentraliserade skolan, men den kan endast vara en delförklaring, eftersom det är en allmän utveckling i skolsystemen i de flesta demokratiskt utvecklade länder. Men skolpenningsystemet med fria skolval, kan påverka mer än enbart för de elever som flyttar. Om de bästa flyttar bort, minskar kamrattrycket på dem som blir kvar. Nivågruppering som lösning fungerar inte väl, annat än tillfälligt. En längre period av nivågruppering i flere ämnen låser lätt in elever på en underpresterande nivå. Enligt Utbildningsdepartementets analys (statssekreterare Bertil Östberg) har ökningen av ”eget arbete” störst betydelse i kombination med förändrade läsvanor och läsintresse.” Det innebär att elever inte får så mycket undervisning som de skulle behöva.

En annan betydelsefull faktor för hur mycket ungdomar satsar på naturvetenskaper har sannolikt med undervisningsmetoder att göra. Det finns en mycket klar korrelation mellan HDI (Human Development index) och intresset för naturvetenskap. Ju mer HDI desto mindrte intresse! I ett välfärdssamhälle kan vi inte fortsätta att undervisa som om vi inte hade välfärd, säger Anders Jidesjö, forskare vid Linköpings universitet, och jag kan bara hålla med honom. Vi måste förändra metoderna för att de bättre ska svara mot dagens behov och intressen, för att skapa mening med naturvetenskapen. Därför satsar KRC på formativ bedömning och ett större fokus på progressionen.

Med tanke på att Kina och Indien utrustar sig med högutbildade naturvetare och ingenjörer i mängder som vi knappt kan föreställa oss, och som har en bråkdel av våra löner, kan vi nog se fram emot konkurrens om arbetsplatserna i framtiden. Så snacka om att fortbildning av lärare i naturvetenskaper är viktigt! Frågan är hur kommunpolitikerna ska fås att inse det.

Hösten är redan långt hunnen, och skolorna har säkert hunnit komma igång med verksamheten. Nu är det hög tid att implementera alla nya reformer, som nya läro- kursplaner för alla stadier (inklusive förskolan, dvs. dagis-barn!). Det nya betygssystemet har redan tagits i bruk, men vi måste få en uppföljning för att se hur tolkningen sker i olika skolor. Likvärdighet är ju honnörsordet för dagen. Och visst är det så det ska vara i en demokratisk stat, alla ska ha samma möjligheter, och skyldigheter. 

Det finns ett annat trendigt ord, som jag vill lyfta fram i den här debatten, och det är s.k.formativ bedömning. Det innebär att man som lärare kontinuerligt försöker stöda eleven att komma vidare i sin lärandeprocess. Alltså vad är det jag som elev, har ganska bra kläm på, och vad är det som jag kanske helt eller delvis missat. Vilka vägar finns för mig att ta igen det som saknas, eller det som skulle ge mina kunskaper ett lyft, och min förståelse ett större djup. Om man funderar mer på sådana frågor får likvärdighet en annan dimension, och strävan efter millimeterrättvisa förklorar sin betydelse. Personligen har det också alltid varit min käpphäst att en större förståelse ger en hållbarare grund för intresse än s.k intresseväckande aktiviteter, som väldigt ofta (tycker jag), bara är dagssländor, i stil med fyrverkerier. Slående för några sekunder, och bortglömt innan det har hunnit bli betydelsefullt. Men tyck gärna till, om du vill nyansera bilden. Jag kan tänka mig att det finns en hel del som kan ha invändningar....

Det har blossat upp en debattunge, som handlar om elever som inte klarar ordinarie kurser under terminstid, borde fortsätta sin skolgång under några sommarveckor för att läsa upp dessa ämnen. Reaktionerna är oftast antingen ja (Jan Björklund, Michael Damberg) eller nej (intevjuade elever, en del politiker). Facket vill ha mer pengar för sommarkurser osv. Argumenten är ganska förutsägbara, liksom från vilket håll de kommer.

I ett större perspektiv kan man tänka sig att det handlar om två klassiska metoder, piska eller morot. I arbetslivet och i vårt fullvuxna liv får vi tåla båda. Vi vill skydda våra barn från att uppleva tvång, men ibland undrar jag om det inte vore bättre att låta barnen få uppleva "mildare" tvång redan från yngre år, så de hinner vänja sig att det är så livet är inrättat, innan de blir tonåringar, och får vakna upp till en hård verklighet.

Vi måste äta vissa ämnen för att må bra, och vi behöver få en viss mängd sömn. Det är ingen (?), som ifrågasätter det som ett påstående. Men däremot finns det en hel del som i praktiken anser att barn ska få välja själva, vad de äter och när de vill gå till sängs. Är det bara konflikträdsla och/eller lättja? Eller finns det andra outtalade argument för ett sådant agerande?

Barn som inte klarar av skolan, har problem. Inte bara med betyget, här och nu. Utan ännu mer i framtiden, om inget görs (av barnet, med eller utan hjälp av andra) för att ändra på situationen.

Frågan är om man kan lösa detta dilemma genom att vända det till en "morots-situation"? Kan man göra trevligare kurser (ev. med tilläggsfinansiering?) med mera individuell undervisning på sommarlovet, utan att få flere elever som inte klarar de ordinarie kurserna? Så att sommarkurserna inte upplevs som bestraffning, utan som en satsning. Hur ska de i så fall utformas? Ska andra elever än de som fått underkänt få gå, frivilligt för att förkovra sig? Vem ska betala?

Det är många frågor som behöver besvaras, innan man kan ta ställning till förslaget. Eller vad tycker ni?

Just när sommaren är som vackrast och skolorna förbereder sig för sommarledigt, gick vår tidigare och långvariga medarbetare, Ulla Sandberg, bort. Det känns sorgligt att höra om en nära medarbetares och väns bortgång. Samtidigt känns det nästan historiskt att det bland de många härliga människor som varit och är anknutna till KRC:s verksamhet har upplevts barn och barnbarn, och nu t.o.m bortgång. Även KRC börjar börjar samla på sig en gedigen historia!

På KRC jobbade Ulla fram och skrev ett kompendium, Kemin i maten, år 2001. Det temat har senare blivit mycket populärt bland olika matskribenter, men långt senare, alltså. Det skulle inte förvåna mig om ganska många, även utanför skolan, har inspirerats av det materialet. Det finns gratis nedladdningsbart på vår hemsida, http://www.krc.su.se/page.php?pid=110 och vi vet att det är ofta uppsökata sidor.

 Ulla var speciellt fascinerad av färgers kemi och skönhet, vilket bl.a tog sig uttryck i utarbetande av laborationer med färg, och artiklar i Informationsbrevet (IB). Till IB bidrog Ulla ofta med kemiska laborationsarbeten för skolans bruk; det var klart ett område som hon gillade och var bra på. Ulla jobbade också privat med färger i form av olika, vackra stickade produkter, som många av oss kommit i kontakt med.

Ulla jobbade även som kemilektor vid Thorildsplans gymnasium. Många elever har nog henne att tacka för ett antal nyttiga kemikunskaper, oberoende av vilken yrkesbana de senare valt. Ulla var en entusiastisk pedagog. Hon belönades med Gunnar Starck medaljen 2007 för framstående pedagogisk verksamhet inom kemins område.

På KRC minns vi Ulla med tacksamhet, men känner även sorg inför det slutgiltiga i nyheten om hennes alltför tidiga bortgång.

Nu nalkas verkligen sommaren, och vädret har varit fantastiskt i mest hela Sverige under Mors Dags helgen detta nådens år 2012, tror jag. Många lärare (och elever?) drar på de sista krafterna inför slutspurten.
Det gäller att samla krafterna inför nästa termin med unga, ivriga människor som kan få lära sig om de kemiska undren i vår vardag och i naturen. Det händer ju så mycket kemiskt i naturen nu! Det kanske man inte tänker på i första taget, vi har fått lära oss att det är biologiska processer som gör att växter och djur utvecklas. Och det är ju också sant.

Sen är det faktiskt ganska roligt att  inse, att bakom de deskriptiva biologiska processerna finns en annan nivå av fenomenen, som inte är lika synlig, men som också kan studeras och förstås. 

Frågan är hur vi ska kunna förmedla detta intresset utan att sudda ut elevers intresse med alltför förnumstiga och "uttömmande"  förklaringar, som gör frågor "onödiga". För utan eget ifrågasättande blir det ingen inlärning. Varje person måste få vara herre i sin egen inlärningsprocess och sin egen förståelseutveckling.

I juli hålls en konferens ICCE (International Conference on Chemistry Education) i Rom. En av sessionerna handlar just om detta: Best Practice, kallas den.  Uppsala universitets rektor, Ewa Åkesson, brukar säga att det skulle vara tillräckligt med Good Practice, och jag håller med henne.  

Jag ser verkligen fram emot att få tala med andra kemiutbildare från hela världen, som intresserar sig för frågan om hur vi bäst kan förmedla intresset för och kunskap i det kemiska tänkandet till följande generationer utan att alltför mycket skriva dem på näsan om hur det hela ska gå till. Det finns alltså en risk för att jag återkommer till ärendet.

En riktigt trevlig sommar till dig, kära Bloggläsare

Det var förstås att vänta att medierna skulle fortsätta skriva om lärare och skolan. Och det gör dom. Onsdagen 25 april får vi i DN veta att Teach for America (TFA) planeras starta även i Sverige. TFA är en en organisation som vill rekrytera högpresterande studenter till läraryrket, bland sådana studenter som INTE läser till lärare. De ska efter eamen undervisa i socialt utsatta områden under minst två år, och få en skolning och handledning som gör dem mycket attraktiva för arbetsmarknaden, om och när de väljer att lämna skolans värld, sägs det.  I Sverige står Swedbank för initiativet, och de första 50 lärarna vill man rekrytera i höst och i första hand är inriktningen matematik, naturvetenskaper och teknik.

Och visst kan ett sånt projekt påverka läraryrkets status, speciellt om skolorna ger sådana högkomptenetna det friutrymme för utveckling som dom behöver. För att det ska få någon effekt krävs förstås att de goda exemplen kan komma i omlopp. Den biten behöver tydligen ännu lösas...

Ett annat mer dubiöst projekt som SLL tillsammans med Stockholms kommun förlitar sig på i jakten efter bättre skolprestationer är det amerikanska företaget McKinsey (DN 30 april). Elitkonsulter ska effektivisera skolans arbete! Notan för det hela förefaller vara 4,9 miljoner kronor (inte full kontroll på prislappen, tydligen), men endast två skolor är involverade och tiden för avtalet är oklart! Ingen upphandling har skett, och notan förefaller vara osäker...Det låter verkligen som en märklig satsning, när de flesta kommuner och skolor kanppt har råd att anställa kompetenta lärare. Man kan också undra om det bara är en tillfällighet att båda källorna till "sakkunskap" kommer från U.S.A? Den svenska skolan skulle kanske vara mera betjänt av ide´er och exempel från Finland? Dels för att våra samhällssystem och värderingar liknar varandras, dels för att det finländska skolsystemet har stora likheter (men har även utvecklats utan att gå över styr) med det gamla svenska systemet och sist men inte minst för att det ligger så nära...för nära? Eller är det landskampsandan som hindrar?