Så har vi då igen fått ett "svar", som inte gör oss mycket klokare.  Se http://www.lararnasnyheter.se/origo/2014/04/28/regeringen-skrotar-planer-pa-nytt-didaktiskt-centrum

Vi som ska leda verksamheten på de nationella Resurscentra inom naturvetenskap och teknik får en "bästa för stunden lösning" skriver Jan Björklunds statssekreterare Peter Honeth i tidningen Origo. För att man lyssnat på kritiken, säger han också.

Trodde han verkligen att den kritiken gäller enbart för stunden. jag har lust att utbrista: gör om, gör rätt denna gång! 

Detta har hänt sedan januari 2013: Först blir det bara fel, och hela förslaget att grunda ämnesdidaktiskt centrum dras tillbaka av departemetet ,sen blir  det fasligt bråttom för Skolverket& Vetenskapsrådet att ta fram regler för ansökningar (enligt vilka instruktioner, kan man unera), och universitet  och högskolor ges knappt tid att formulera  sina ansökningar innan ansökningstiden utgår. De nordiska "experter" som anlitas får 1 1/2 vecka på sig att gå igenom ganska komplicerade ansökningar med ofta två parter i en och sammma ansökan, och så avges då Skolverkets rekommendation i september 2013 till Utbilsdningsdepartementet. Sen händer ingenting, ingenting och ingenting. Före mars 2014.

Då drar man tillbaka beslutet att grunda ett ämnesdidaktiskt centrum, och Linköpings universitet får uppdrag att samordna verksamheterna vid de nationella resurscentra och hjälpa oss att sprida ämnesdidaktisk forskning. De nationella reurscentra får sina infrytsta anslag för 2014, men hur gick det med "tillståndet från riksdagen" att dra in de natioenlla resurscentra om man senare  ÄNDÅ vill grunda ETT nationellt resurscentrum?
Ska vi tvingas leva med "för stunden"-budgeter länge än? Vi tycker redan nu att det verkar som om Skolverket t.ex skulle tolka att vi inte är lika intressanta samarbetspartners som tidigare? Utan extra anslag, utöver departemetets sparsamt tilltagna slantar, kan vi inte leva i längden! Så skärp er på departemetet: ge oss ordentliga anslag och ta ert ansvar för att kommande generationer får en nationellt likvärdig undervisning i kemi, fysik, biologi och teknik, värd namnet!

Mantrat för satsning på naturvetenskap i skolan har under de senaste åren har varit didaktik i olika former med bl.a  flipped classroom,  formativt arbetssätt, bedömningsgrunder, lesson och learning study . 

Utbildningsminister Jan Björklund startade sin ministerkarriär med att poängtera kunskap i skolan, men sen ändrade han spår och det blev ämnesdidaktik för hela slanten, när skolan skulle bygga ”på vetenskaplig grund”.  Nu verkar det ändå ha gått upp för politiker och handläggare på departemetet  att ämnesdidaktik inte är samma sak som ämneskunskap. I söndagens DN (2 mars) skriver JB på Debatt att ”det har varit förödande för skolan att pedagogiska processer uppfattats som viktigare än ämneskunskaper” och att ”det lett till att huvudmännen inte har efterfrågat ämneskunskaper”.

Så långt är vi helt överens om debattexten. Men sen kommer några påståenden som det blir svårare att följa tankegången i. Som t.ex att en högre dimensionering av utbildningsdplatser för lärare i  naturvetenskapliga ämnen skulle få fler lärare att söka till dem, trots att de nuvarnade inte fylls. Eller att en bonus-peng på 25 000 sek per naturvetenskapligt, tekniskt  eller matematiskt ämne skulle påverka antalet ämnesbehöriga lärare i skolan i nämnvärd grad. Problemet är minst lika mycket att arbetsförhållandena i skolan inte är så attraktiva att de lockar ambitiösa unga människor till yrket!
Efter att man sett till att läraren får en rimlig lön, är arbetsförhållandena mer intressanta än löneförhöjning för de allra flesta lärare med ambition på att stöda elevers prestationer och intresse för naturvetenskap, teknik och matematik. Kanske Mette Fjellkner som ska utreda möjligheter att påverka ”oreda och oro i klasser” ( med en ny ”reform”) kan komma med någon salomonisk lösning? En lösning,  som samtidigt också förbättrar lärares trovärdighet som professionella aktörer. I alla fall tycker jag mig ha läst/sett på TV att hon inser problemet med att lärare påförs reformer och förändringar, utan att ha blvit tillfrågade om saker som är direkt kopplade rtill deras arbetsutövning. Ett större ansvar och mer befogenheter att bedömma vilka åtgärder som kan tänkas ha betydelse för det egna ämnet/den egna skolan,  är mitt recept för att göra läraryrket attraktivare. Jag tror inte att man ska ha samma åtgärder i alla skolor/kommuner. T.ex minskad klasstorlek HAR betydelse när det gäller laborativa ämnen. Det är inte rimligt att hela tiden  laborera i helklass, det gör att man måste välja bort arbeten som kunde vara både intressanta och viktiga ur inlärningssynvinkel. Och extra timmar och läxhjälp  kan vara effektivt, fast alla ska inte vara tvungna att införa det. Regeringen borde också följa upp att alla skolor har de utrymmen och faciliteter som hör till en skola, som kurator, bibliotek, NO-salar och skolgård. Vi får vänta på nästa utspel om skolan, för det kommer nog många än under detta valår

Imorgon, måndagen 10 februari 2014, publiceras en enmansutredning av professor Leif Lewin. Utredningen har beställts av regeringen (läs: Jan Björklund) och den ska utreda kommunaliseringens effekt på den svenska skolans utveckling. Resultatet har läckt ut i förväg och kommenteras livligt i nyhetssändnignar och press, trots att publiceringen sker först imorgon. Det om något visar på vilken het potatis frågan om skolans huvudmannaskap är. 
Oberoende av vad som framkommer i själva utredningen, och läckan tyder på är att den visar på en korrelation mellan nedgång av elevers prestationer och kommunaliseringen, stiger den förmodligen upp till den viktigaste (?) frågan i skoladebatten för en längre tid framöver. Det riskerar i så fall att flytta fokus från vad lärarna och skolan behöver just nu till vad som är ändamålsenligt att föra fram i skoldebatten inför valet hösten 2014, eftersom man kan fördela "skulden" på ett politiskt intressantare sätt.

I stället borde lärarnas och elevernas behov stå i fokus under valåret 2014, anser jag. Det är bara genom att stöda lärarna så de får göra det arbete de egentligen ska göra som man på sikt kan lyfta elevernas prestationer. Och det handlar om arbetsro, fortbildning och befogenheter.
Låt behöriga lärare i alla skolämnen få utföra sitt arbete i lugn och ro  under minst ett par års tid med stöd utifrån (Skolverket, nationella resurscentra, regionala och lokala nätverk, internationellt skolarbete etc) och inifrån skolan (rektor och samarbetande kolleger). Det är också sannolikt nödvändigt att snabbutbilda ämneskunniga disputerade till lärare för att något minska på bristen på behöriga lärare, då kompetensnivån nu slagits fast alt. höjts.
Sen bör detta utvärderas, så man kan se vilka åtgärder som är behövliga för att behoven uppstått på vägen eller för att de förbisetts tidigare. En kontinuerlig uppföljning av arbete är att önska, men den måste utformas med starkt stöd av av lärarna, och granskas av "samhället" i en dialog som ger svar på frågor om hur vi vill och kan utforma kunskapsförmedlingen/skolgången för nästa generation.
Det är inte möjligt att ändra allt i ett nafs, men det positiva är, att om vi slår in på en väg där lärares ämnes- och didaktiska kunskaper kopplas med ansvar får vi ett sätt att röra oss i positiv riktning för både elevers prestationer och för ett trovärdighet i att läraryrket är och bör vara ett högstatusyrke. Och vem vill inte vara med på tåget som går mot soligare tider....?

DN har lyft den katastrofala bristen på NO-lärare med ett debattinlägg från Kungliga Vetenskapsakademiens Skolgrupp, och föreslår bl.a snabbutbildning av disputerade naturvetare till NO-lärare, samt lyfter även frågan om det kontraproduktiva i den föreslagna nedläggningen av de nationella resurscentra i kemi, fysik, biologi och teknik, som har erfarenhet av att framgångsrikt med tanke på de minimala resurser vi getts, stött skolornas NV-undervisning i 20 år!

Se http://www.dn.se/debatt/katastrofal-brist-pa-larare-i-no-amnen-och-matematik/

Lustigt nog var inte ett inlägg om likande frågor värt att tas på allvar i december? Se http://www.krc.su.se/documents/Skrivelse_om_NatResursCentra_131121-2.pdf

Det jag finner mer olustigt och bekymmersamt är att de nationella resurscentra i naturvetenskapliga ämnen har påtalat problemställnin för NV i den svenska skolar under mer än tio år, men helt för döva öron! Trots att vi har ett direkt uppdrag från utbildningsdepartemetet (visserligen med skrattretande litet ekonomiskt stöd för nationell verksamhet), läranas förtroende, djup sakkunskap och erfarenhet att hålla oss up-to-date med de skolfrågor som är aktuella!

Men kanske vi måste säga - bättre sent än aldrig. För nu är inte tid för käbblande, det gäller att kavla upp ärmarna och se till att olika åtgärder vidtas så att lärare får förtrogenhet med naturvetenskaplig ämneskunskap, att snabbutbilda naturvetare för att få akut hjälp, och att förbättra lärarnas arbetsförhållanden med "mer frihet under ansvar" vad gäller professionella metoder.

I detta arbete borde de nationella resurscentra var självskrivna, och resurserna borde flerdubblas för att hjälp till självhjälp ska kunna genomföras, så alla dagens och morgondagens elever får en rimlig introduktion i det naturvetenskapliga tänkande som så mycket i vårt samhälle bygger på!

Så är dt dags för årets Skolforum igen. Det har blivit ett fenomen som inte bara försiggår i Stockholm utan också i Lund och Göteborg. Och visst ärdet väl bra att lärare slipper åka så långt för att få ta del av ett mycket brett upplägg av aktiviteter för skolan.

Nationella resurscentra är på plats som vanligt i Älvsjö, iår tillsammans med Nationellt resurscentrum i mtematik. Det kändes att det var ganska mycket folk på Älvsjömässan idag, och våra presentationer har väl lyckts dsamla en del lärare. Vid våra montrar är det åtminstone lärare som vill vet avad det är som pyser, och händer, och som vill ta del av vårt material.

Det pågår också viktiga skoldebatter, jag missade Jan Björklund och Mikael Dambergss debatt idag, men däremot hörde jag Ibrahim Baylan och Gustaf Fridolin tillsammans med kolleger från Folkpartiet, Moderaterna och ev. ännu någon partirepresentanat. En lärare Anna Anu Viik, från Gotland talade för att man inte fokuserar på viktiga frågor i skoldebatten utan det blir mycket liv om tekniska frågor som läxor eller icke läxor, betyg åk x eller Y osv.

Den fråga man mest hann tala om är hur ska lärarna få mer tid, och alla deltagare var rörande överens om att det måste minskas på administrativt arbete för lärarna, och politikerna skulle försöka att inte blanda sig i skolans arbete där lärarna bör ha sin yrkeskomptens. Det är allt bra och önskvärt, kan jag tycka.

En sak tyckte jag dock att glömdes bort, möjligen p.g.a att debatten var ganska kortvarig: man behöver inte bara söka efter tidstjuvar utan lika mycket efter energitjuvar! Om en arbetstagaretvingas utföra sitt arbete utan att själv kunna fatta beslut och påverka det så blir det lätt energidränerande. Det är väl vad som hänt i dagens skola, reformerna har duggat så tätt, och krävt så mycket arbete som lärarna inte har haft möjlighet att själv påverka,  att de  inte riktigt orkar med utvecklingsarbete eller den stora entusiasmen, som är allas vår drivkraft när det är som bäst. Vi får hoppas att det blir lugnare och att skolan får arbetsro en tid framöver, för det behövs för att ny energi ska kunna bubbla fram.

Efter semestern i somars kan man säga att KRCs personal, inklusive undertecknad, har levat en minst sagt turbulent tid, som fortsätter i ovisshet!
Möjligen kan det ha undgått en del av skolans NV-lärare, som själva har varit utsatta för en till synes aldrig sinande ström av skolreformer, att de nationella resurscentren i kemi, fysik, biologi och teknik skall dras in med kort varsel. Med kort varsel, som det verkar, men vi inte har fått någon underhandsinformation från regeringen, utan bara läst i Anders Borgs budget att det blir halverat ekonomiskt stöd för oss 2014 (räknat till 1 juli).
Informationen om vårt framtida öde har vi fått gräva fram på diverse myndigheters hemsidor, i statsbudgeten och via rykten som florerar. Det känns olustigt att behöva svara på t.ex jornalisters frågor om detta, men som vi helt enkelt inte har information om (jag bortser från olika slag av rykten), som t.ex varför detta sker, eller vad det uttalade syftet är.  

Det finns flera aspekter som är värda att noteras:

1. Vad ska ske med ämnesstödet i kemi för skolorna om KRC inte finns? Det finns massor av lärare (och elever) runt om i landet  som behöver tips, råd och förklaringar gällande kemins begrepp, laborationer, säkerhet, koppling till både vardag och forskning. Det räcker inte bara med ämnesdidaktik för att ta kemikunskaperna ett snäpp uppåt för eleverna.

2. Hur ska ens en del av våra resurser kunna överföras till ett annat lärosäte med annan personal, utan att man uppfinner hjulet på nytt, och/eller tappar viktiga bitar somdet tar tid att bygga upp? Även om det finnas god vilja från alla parter, blir det svårt.

3. Det tar tid att bygga upp ett stadigt förtroende för brobyggarverksamhet av det slag som NRc utfört (lärare, politiker, skolmyndigheter, andra relevanta myndigheter, lärosäten, SCs, branschorganisationer etc.) av detta slag. Förtroende, som inte går att "ge över", utan måste förtjänas.

4. Hur ska man på vettigt sätt kunna veckla ner verksamheten på dagens NRC, utan att personal och "övergivna" lärosäten skadas oskäligt. T.ex har Akademiska Hus (statligt), som hyr ut lokaler, en uppsägningstid på 18 månader. Jämför det med regeringens 6 månader (Anders Borgs höstbudget,  men också det är oklart slutdatum). När ska personalen börja se sig om efter ett nytt jobb, vi har inget säkert slutdatum, eller plan för vilka olika scenarier som kan tänkas komma ifråg?.

Det är svårt att värja sig för tanken att denna "reform", är alldeles för ogenomtänkt vad gäller konsekvenser och syfte. Och det underlättas inte av att vi inte får diskutera frågan med Utbildningsdepartemetet, som är vår uppdragsgivare, trots olika slag av påstötningar från vår sida.

Om du vill stödja en fortsatt verksamhet, åtminstone tills det nya ämnesdidaktiska centret etablerat relevant ämnesstöd i alla våra ämnen, kemi, fysik, biologi och teknik kan denna petition av NV-lärare vara värd att notera, både för den inledande testen och för möjligheten att uttrycka en åsikt:http://www.skrivunder.com/bevara_nationella_resurscentra_i_biologi_fysik_kemi_och_teknik

Sommaren börjar äntligen kännas av på riktigt, och det är skönt, efter en lång vinter och en försenad vår. 

Vinterns jobbiga skoldiskussioner i media,  har kännts lätt frustrerande, det händer ju ingenting, utom att fler och fler "förstå-sig-påare" kommer med goda råd; oftast kommer rådgivarna från samhället utanför skolan, och lärare och skolledare sitter stilla i båten. Förmodlifgen alldeles för utmattade för att orka bemöta kritiken och alla synpunkter som förekommer.

Ett viktigt inlägg inifrån skolvärlden i debatten kring den svenska skolan kommer från Per Kornhall, f.d undervisningsråd på Skolverket. Han har skrivit ett debattinlägg i bok-format, "Barnexperimentet - Svensk skola i fritt fall", som mycket vederhäftigt belyser bakgrund och orsaker till att det blev som det blev med (naturvetenskapen i) den svenska skolan.

Det är bra att känna till historia och bakgrund, men vi ska givetvis se framåt. Vad behöver vi göra och vad kan vi, med rimliga ansträngningar, göra för att elverna ska klara sin skolgång med bravur, utan att de i sin tur blir helt utmattade?

Vi borde kanske, som socialdemokraterna föreslår, göra en nationell samling kring skolan, men det är politikernas bord. Själv är jag inne på att vi borde försöka tala ihop oss med lärarutbildningarna runt om i landet, om hur en progression av kunskapen skulle kunna se ut. Alltså, att vi gemensamt funderar på hur vi borde undervisa, gärna med stöd och belägg från forskning, för att kunskapen ska byggas progressivt från förskola ända till gymnasium. Det här är speciellt viktigt inom ämnen som de naturvetenskapliga, eftersom dessa ämnen är "kontraintuitiva" - vi får inom naturvetenskapen lära oss att se, att saker och fenomen inte är som man skulle kunna tro. ta t.ex lagen om materiens oförstörbarhet, eller energins bevarande. Det är inte helt enkelt att förstå dem, med tanke på att materien ser ut att försvinna t.ex vid förbränning, eller att energin verkar ta slut när fet brunnit klart. Det är saker, som man oftast  lär sig i skolan. I själva verket lär vi oss så mycket om vår (naturvetenskapliga) omgivning i skolan idag, att det skulle vara direkt skrämmande om vi inte hade möjlighet att förmedla den kunskapen till följande generationer. Det skulle verkligen utsätta samhället för allsköns bedragare, och lycksökare. Många livsviktiga funktioner, som dricksvattenförsörjningen och livsmedelskontroll, skulle riskeras utan kemikunniga! Jag vet inte om det känns energigivande för svenska kemilärare, men den enkla sanningen är att ni är behövda! I kubik!

Betydelsen av betyg i skriftlig eller verbal form, eller inte alls är en fråga, som nästan har fått en mytisk ställning i dagens svenska skoldebatt. Ibrahim Baylan (S), tidigare skolminister, föreslår igen att de obligatoriska skriftliga omdömnena skall avskaffas för att de ger så mycket arbete åt lärarna. Man kan undra om diskussionen om formativ bedömning helt och hållet gått honom förbi ? dvs. att läraren gör uppgifter och kontinuerligt ger feed-back för att stöda eleven i hans/hennes lärande. Det ärgivetvis ambitiöst, och kräver en hel del arbete av våra lärare, men jag tror att ni kan klara det bara ni får fortbildning och stöd för införandet av sådant utvecklingsarbete. Tyvärr verkar det som om den offentliga debatten mest skulle handla om vilka administrativa och legala regler som ska införas, och mycket mindre om att stöda komptetenta lärare i deras utveckligsarbete.

Trots allt har lärare i naturvetenskaper (ja, det är ju kemi och naturvetenskaper mer generellt som är mitt skötebarn) en utbildning, och ofta en beprövad erfarenhet, som det vore bra att bygga vidare på. Och mycket mer hållbart än att ge befogenheter till skolpolitiker att införa reformer och nya regler till skolarbetet stup i kvarten.

Jag bifogar en länk till en liten film, som berättar om varför finländska forskare tror att de lyckas så bra med kunskapsöverföringen. Det handlar om att fånga upp svagheter i ett tidigt skede, så om Pelle har svårt att hänga med i läsförståelse på åk 1 sätter man genast in stödåtgärder, för att problemet inte ska få tid att växa till sig Det betyder också att de flesta elever i den finländska skolan har fått specialundervisning någon gång under sin skolgång..  kanske man gör så överallt? Men kanske ändå inte, eller...? bedöm själva http://m.youtube.com/watch?v=HsdFi8zMrYI&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DHsdFi8zMrYI&gl=FI