Förmågorna har lyfts till oanade höjder i dagens skola. Det är förmågorna som ska utvärderas heter mantrat. Men förmågorna kan ju inte uppstå utan att eleverna får förståelse för sakinnehåll och erfarenheter. Hur och när ska eleverna (hinna) få dem?*
Skolan kan ju inte primärt vara till för att uppfylla lagar och paragrafer, eller ens genomföra nyfunna trender om pedagogiska eller didaktiska underkurer. Eleverna ska i skolan få en någorlunda likvärdig kunskapsbas att stå på för att kunna orientera sig i det samhälleliga vuxenlivet (inklusive yrkesinskaffning). Det tror jag alla är överens om.

Vad vi däremot verkar vara oense om är hur man kan uppnå detta. idag är vi långt ifrån alla elevers måluppfyllelse, mätt i nationella prov eller internationella tester, typ PISA och TIMS.

Ola Helenius på NCM diskuterar förmågorna som styrmedel för uppnående av målen i matematikundervisning, men detsamma gäller också för kemi och sannolikt också biologi och fysik. Egentligen säger han att förmågorna blivit mest operationella verktyg för betygsättning, istället för att vara en "markerare" för förståelse (min formulering).Det känns inte som ett lyckat koncept, kan jag också tycka. Förmågorna borde istället, tycker jag, avspegla att det centrala innehållet har fått en innebörd för eleven, och att hen kan använda kunskapen för både skolbruk och bruk utanför skolan. Kanske vi borde diskutera detta mera-hur får elever förståelse, och vad innebär förståelsen i specifika frågor? Det kan bidra till att elvernas intresse höjs, som en bieffekt.