Senaste inläggen

Av Vivi-Ann Långvik - Onsdag 16 mars 10:44

Förmågorna har lyfts till oanade höjder i dagens skola. Det är förmågorna som ska utvärderas heter mantrat. Men förmågorna kan ju inte uppstå utan att eleverna får förståelse för sakinnehåll och erfarenheter. Hur och när ska eleverna (hinna) få dem?*
Skolan kan ju inte primärt vara till för att uppfylla lagar och paragrafer, eller ens genomföra nyfunna trender om pedagogiska eller didaktiska underkurer. Eleverna ska i skolan få en någorlunda likvärdig kunskapsbas att stå på för att kunna orientera sig i det samhälleliga vuxenlivet (inklusive yrkesinskaffning). Det tror jag alla är överens om.

Vad vi däremot verkar vara oense om är hur man kan uppnå detta. idag är vi långt ifrån alla elevers måluppfyllelse, mätt i nationella prov eller internationella tester, typ PISA och TIMS.

Ola Helenius på NCM diskuterar förmågorna som styrmedel för uppnående av målen i matematikundervisning, men detsamma gäller också för kemi och sannolikt också biologi och fysik. Egentligen säger han att förmågorna blivit mest operationella verktyg för betygsättning, istället för att vara en "markerare" för förståelse (min formulering).Det känns inte som ett lyckat koncept, kan jag också tycka. Förmågorna borde istället, tycker jag, avspegla att det centrala innehållet har fått en innebörd för eleven, och att hen kan använda kunskapen för både skolbruk och bruk utanför skolan. Kanske vi borde diskutera detta mera-hur får elever förståelse, och vad innebär förståelsen i specifika frågor? Det kan bidra till att elvernas intresse höjs, som en bieffekt.


ANNONS
Av Vivi-Ann Långvik - Tisdag 16 feb 14:24


Rapporten är sorglig läsning, inte bara med tanke på de svenska resultaten. En av fyra 15-åringar inom OECD har inte uppnått basnivån av kunskaper & förmågor inom de tre kärnområdens matematik, läsning och naturvetenskaper. Och då ska man veta att det inte är några märkvärdigheter som krävs för att uppvisa att man nått basnivå!
För Sveriges del är det 66.3 % som klarar basnivån på alla tre områden, medan 15 % inte klarar något av dem.Och andelen som klarar basnivån på låga poäng inom alla tre områden i Sverige är nästan 30 %. 

Svaga skolresultat har inte enbart betydelse för individen, utan hela samhället kan antas påverkas i grunden: länders långsiktiga tillväxt äventyras. Rapporten bedömmer att om alla 15-åringar kunde uppnå PISA-testets basnivå skulle det kunna ge en 13 gångers ökning av BNP i lägre inkomstländer och en 28 % medelökning av BNP i 80 år!
I medelinkomstländer skulle det innebära en 16 % ökning av BNP, så det är inte några små effekter det handlar om. Svaga skolprestationer påverkar m.a.o oss alla, oberoende av egna prestationer. Vi måste angripa problemen gemensamt. Vad kan vi då göra, efter alla dessa "katastrofrapporter", kan man undra.

Förutom att socio-ekonomisk och anna segregation påverkar resultaten, påpekar rapporten att  vi framför allt måste skapa KRÄVANDE och STÖJANDE MILJÖ i skolan.

När man försökte analysera resultaten för de, år efter år, bäst presterande ländernas skolor steg några idéer till ytan:

1. Tidig diagnos för elever med problem, och de åtgärdas direkt (medan de är mindre)

2. Höga förväntningar på ALLA ELEVER

3. Extra stöd för invandrare (och deras barn)

4. Koppling (och nätverk) mellan bättre och sämre presterande skolor

5. låta samhället komma in på olika sätt för elever som behöver extra stöd

Om man se på den svenska situationen, kan man notera att pkt 1 saknas helt.Här borde vi NRC kunna komma in och hjälpa med material kan man tycka 8efter analys av vilka problemen är). Pkt 2 kan endast förverkligas om lärarna själva har kapacitet att svara emot det som krävs av eget kunnande, både ämnes- och didaktisk förmåga krävs. Där finns NRC redan.

Det extra stödet till invandrare kommer säkert att behöva åtgärdas i.o.m den nya flyktingströmmen, och den situationen kräver en noggrann analys och eftertänksamhet.

Den sista punkten är också intressant. Även i den punkten kan jag se en möjlighet för de NRC i ma/fy/ke/bi/te och svenska som andra språk att bistå och underlätta. Vi måste i alla fall förhålla oss till den policy som Skolverket för ut, för den är nog bindande i många fall för de svenska skolorna. 

jag skulle gärna delta i en diskussion om idéer för att stödja speciellt naturvetenskaper i den svernska skolan, men även matematik och svenska, för de ämnena är nära kopplade när det gäller inlärningen, som vi kan se av rapporten.
Hela rapporten hittar du på www.keepeek.com/Digital-Assest-Management/oecd/education/low-performing students 9789264250246-en#page3

ANNONS
Av Vivi-Ann Långvik - Söndag 24 jan 13:45

Bloggare brukar vara flitigare än vad jag varit på senare tid.  Min motivering att INTE skriva, är att redan finns ett (för) stort ordflöde i frågor som berör naturvetenskaper i den svenska skolan. Ibland verkar debatten mest förvirrande, och tillför föga substans. DN Debatt startade en ny serie inlägg, där fyra forskare (DN 11.1-16) skarpt kritiserade Skolverkets läroplaner för att understödja en relativistisk kunskapssyn inom naturvetenskaper, enligt principen att man kan diskutera alla frågor från samma startlinje!
 
Utan att hävda att det är så läroplanerna läses av många lärare, kan jag konstatera att det är en befängd idé att jämställa pseudovetenskap med vetenskap och att sådant förringar det oerhört stora arbete som gjorts för att nå den vetenskapliga kunskap vi har idag. Alla frågor är inte lika (o)reflekterade av mänskligheten. Då någon inte brytt sig om att ta reda på/lärt sig fakta kan det inte vara en grund för att alla ska behandla frågan som om kunskapen inte fanns att tillgå. 

Jag tror att de flesta lärare i naturvetenskap har detta klart för sig.  Då det finns undantag är det skäl att lyfta fram att det inte är rimligt med en kunskapssyn, som innebär att allt tyckande är likvärdigt. Detta utesluter inte att man kan diskutera hur sociala faktorer och kultur påverkar frågor av naturvetenskaplig karaktär. 
Mitt egentliga ”tillskott” till debatten denna gång är inte ens mitt eget. Jag vill lyfta fram en välformulerad motivering  i DN Debatt för naturvetenskapens plats i skolans curriculum. Motiveringen är ett svarsinlägg i ovan nämda skoldebatt (21.1-16) av prof. em. Bengt Gustafsson, och lyder som följer: …”vi har en förpliktelse att, så gott man kan, se världen som den är, och rapportera om vad man ser…. den naturvetenskapliga metoden kräver en särskild disciplin, och arbetsordning. Det är inte säkert att det blir en särskilt fyllig verklighetsbild, men den får en speciell karaktär – den har förutsättningar att bli en gemensam och hållbar stomme i en alltmer globaliserad värld”.
Jag tycker att han här formulerar något väldigt viktigt för det moderna samhället: vi behöver också gemensamma, hållbara tankar och idéer för att kunna bygga upp framtidens diversifierade samhällen med varierande kulturer och personliga livsmålsättningar.

Naturvetenskapens kunskapsbild är tillgänglig för alla genom skolan, men den kräver en egen disciplin och arbetsordning, också då man har målsättningen att undervisa den så väl det bara går! Undervisningen om naturvetenskapliga tankar och teorier bör stärkas och utvecklas i dagens skola, för att alla ska kunna ha en gemensam bas för vår värlsbild. Kompetenta lårares roll i sammanhanget är ett nödvändigt villkor!
 

Av Vivi-Ann Långvik - 18 augusti 2015 14:15

Nu är väl de flesta som har jobb eller skola på gång igen efter semester och sommarlov, och försöker starta upp "inspirationsformen" igen för vad vi nu råkar jobba med. 

Jag har under sommarens molniga och blåsiga dagar funderat litet på begreppet eldsjäl. Det används om en person som har brinnande intresse för något eller "ett entusiastiskt sinnelag", enligt definition på NEs hemsida.

Det är ett ord som används i olika många sammanhang, t.o.m litet för ofta, kan jag tycka. Detta p.g.a att de flesta krävande aktiviteter behöver personer som vill och orkar jobba långsiktigt, och eftertänksamt, inte folk som snabbt flammar upp. Det senare brukar, av förståeliga skäl, ofta förknippas med att det brister i uthållighet.


En annan bristvara är intresset för att jobba med "tråkiga" saker. Jag har en god vän, och kollega, med barnbarn. Hon berättade att hon brukar säga åt dem att "nu ska vi ha det tråkigt", när de klagar på att "det finns inget att göra". Det kan nog vara på sin plats med en sån övning också för oss fullvuxna i dagens samhälle, där allt ska gå med en klackspark och ha en perfekt yta. Annars är det inte värt besväret. Tyvärr förknippas många av dom saker jag värderar med att man måste  anstränga sig länge, öva och begrunda för att man ska kunna se resultat.
Det gäller inte minst skolresultat, oberoende om det handlar om lärares kompetensutveckling eller elevers prestationer. Att tro att vi ska fixa till "världens bästa skola" snabbt och elegant är kontarproduktivt, det gagnar nog inte andra än ev. någon skolpolitiker som kan få en och annan röst på det. Fast jag är tveksam till det också...


Nej, ska vi förbättra arbetet i skolan måste alla satsa långsiktigt, och gå fram i mindre, men nogggrant valda steg ett i taget med kontinuerlig utvärdering. Och jag vill understryka att utvärderingen är ett verktyg för att veta var man står i processen, precis som betyg i skolan. Endast så orkar man hålla fokus, och bygger inte heller upp orealistiska förväntningar på vare sig elever, lärare eller rektorer.

Av Vivi-Ann Långvik - 11 juni 2015 10:04

På sin blogg skriver läraren Alexandra Alexandersson om det absurda i hur betyg kan sättas idag p.g.a den nyinförda lärarlegitimationen. Se http://www.groupon.se/deals/travel/ga-flywise-49/65352506

Det är lätt att hålla med om att det hela kan bli absurt, när man endast utgår från de formaliteteter som ska ge ramar för en verksamhet, och jag tycker problemet är värt att lyftas.


Jag vill lyfta en närliggande fråga, som påverkar barnen. Nämligen inställningen till betyg, hos lärare, huvudmän och föräldrar, vilket långt är bestämmande för elevers uppfattning. Först och främst ska föräldrar inte betygsätta sina barn, det är regel nummer 1.

För det andra ska betyg sättas på visad kunskapsnivå i skolan av ämneslärare eller klasslärare. Det innebär INTE att det är säkerställt att eleven ifråga fått 100 % korrekt vitsord, men sådan säkerhet kommer vi människor inte att få under resten av livet heller. I det långa loppet, bör man ändå kunna anta att betygsättningen är ungefärligen korrekt. Det är väl viktigare att eleven får reda på vad hen ska göra, om hen vill visa på större kunskaper än vad läraren förstått. Kanske t.o.m ibland för en annan lärare, om det stärker förtroendet för systemet.

Men det allra viktigaste är att eleven, föräldrarna och skolan (lärare, kolleger och huvudman) förstår att summativa betyg bara är riktgivande. Det intressanta är vad eleven kan göra för att lära sig mer. Betyg i icke-avgångsklasser borde inte få så stor uppmärksamhet, eller bli föremål för ett stort intresse, vare sig från föräldrars eller skolans håll, det kan bara bli skadligt för barnen. Det är så mycket som händer i ett barns, och ingen kan vara alert och på topp hela tiden, vi kan väl inte kräva mer av barnen än av oss fullvuxna?
För stort fokus på summativa betyg tär på  barnens vilja att lära sig, bara för att lära sig, eller för att ta en utmaning, och märka, att det går bra! Det är viktig kunskap för livet, för alla barn.

Av Vivi-Ann Långvik - 17 april 2015 11:12

Hur skapar man skolframgång?...fick jag som fråga på mina Blogginlägg, som legat i träda under det senaste året. Det är en intressant fråga och givet mina, tidigare kritiska inlägg, helt berättigad. Först måste jag givetvis säga att jag talar om den svenska skolans framgång, inte om framgång ur en enskild elevs synvinkel, även om frågorna är sammanflätade. Jag utgår från dagens regler, dvs. lärare bör ha studerat de ämnen de undervisar i (gäller speciellt för de matematiska ämnena, där detta fortfarande är ett problem). Jag  ska nedan ta upp tio teser   i punktform, och utan inbördes viktighetsordning, som jag tror generellt skulle påverka utfallet för svenska elevers prestationer på nationell nivå:


1. Man ska satsa på lärares fortlöpande kompetensutveckling. Dels kunde man (läs: regering och/eller möjligen på kommunal nivå) bestämma att varje lärare har rätt till MINST en extern ämnesfortbildning/år (som kanske hellre borde kallas vidareutbildning eller uppdatering), helst med (återkommande samma?) vikarie. Jag se fler än ett tillfälle, men man måste ju börja nånstans. Rektorer bör också tydligt ge befogenhet och ansvar för ämnesutbildningen i skolan till resp. lärare.


2. Man bör titta på lärarnas arbetssituation; idag vittnar många lärare om att det går alldeles för mycket tid åt till administration KRING undervisandet, istället för till undervisning. Det bör också finnas inräknad tid för utveckling av undervisningen, eftersom den behöver uppdateras, och det är viktigt att man kan hålla sig alert som lärare. Eleverna märker genast, om man har trovärdighet. När man ber eleverna att vara uppmärksamma och engagerade, behöver man själv vara (orka vara) intresserad och alert.


3. Lärare kunde gå samman i olika nätverk, och söka inspiration och stöd av varandras erfarenheter för att på olika sätt utveckla den egna undervisningen och lära sig hur man bäst kan utvärdera effekter av den. Här är frivillighet A och O, men det finns goda exempel, som gärna kunde spridas.

4.Sakkunniga bör kontinuerligt kunna ge inspiration och efterfrågat stöd till lärarna, det bör alltså finnas ett "neutralt" och kvalitetssäkrat ställe dit lärarna kan rikta sina frågor om ämnet och närliggande frågor, t.ex "vardags"kopplingar,  men också när det gäller pedagogisk/didaktiska frågor. 

5. För en kontinuitet i verksamheten i pkt 4 krävs organisationer/institutioner som har ansvar för just den uppgiften, som t.ex de nuvarande nationella resurscentra (NRC)har, när det gäller matematik, fysik, kemi, biologi och  teknik. Det nygrundade ämnesdidaktiska centret (samordnar den typen av verksamhet för NRC) kunde här ha en viktig roll. Men för att det verkligen ska bli en resurs att räkna med borde en ekonomisk satsning göras nationellt på dessa resurscentra.

6. En tidig intervention när elever inte deltagit i undervisningen, oberoende av anledning, kan vara effektiv. Det har angetts som en av framgångsfaktorerna i den finska skolan. Givetvis kommer även en sådan "extra" undervisning in när man märker att någon/några elever inte hänger med i den nivå de borde vara på. För att kunna identifiera sådana tidpunkter och elever krävs ett kontinuerligt system av uppföljning och bedömning (formativt arbetssätt). Jag skulle också gärna inräkna det som brukar kallas "läxhjälp" här. Det finns ju elever, som av olika anledningar, kan behöva extern hjälp med att komma igång med sin inlärning.


7. Det har ju gått litet troll i debatten om betyg i Sverige, så man borde kanske ha en offentlig diskussion om vad elevernas betyg ska ha (och inte ha?) för syfte.  Samtidigt kan man lyfta frågan om undervisningens utvärdering t.ex via de nationella proven, så blir det kanske tydligare för både elever och föräldrar att utvärdering är en natulig del av att bedömma en verksamhet. Också som arbetstagare kommer vi att bli bedömda, ganska kontinuerligt.

8.Samhället förändras med il-fart, och barnen växer upp i miljöer, som vi inte riktigt kan relatera till, eftersom vi inte befunnit oss där, när vi var små. Det kommer sannolikt att påverka HUR man bäst undervisar i framtiden, och jag ser ett samarbete mellan didaktikforskare, ämnesexperter, "mediemoguler", lärare i skolan och lärare i utbildning som en möjlig väg, för att vi ska kunna analysera och reagera på vad det är som händer. Återkoppling från lärare/skolor och diskussioner med och forskning av ämneskunniga och ämnesdidaktiker borde kunna ge oss nytt material och nya metoder att pröva ut.

Kopplat till ovanstående får vi räkna med att läromedlen kommer att förändras, både av tekniska och innehållsliga skäl. Frågan är om man aktivt borde ta del i HUR, eller om man bara ska låta marknaden utvecklas enligt uppdagade behov. Jag har inget svar på den frågan.


9. Vi behöver komma till att eleven själv VILL lära sig... att göra experiment och att själv få lösa problem, är kanske det mest konkreta exemplet på hur eleven kan vara subjekt i sitt eget lärande. Men överhuvudtaget mer aktiverande undervisningsmetoder kan vara viktiga. En bred arsenal av olika metoder och marterial är lärarens bästa vän i det arbetet.

10. Sträva till att skapa förståelse, inte bara "upprepningskunskap", och till progression i undervisnigen. Låt eleverna vara med och bedöma hur väl förståelsen förverkligas


det var några tankar, jag ska koppla bloggen till FB så kanske vi får in andrasynpunkter och kommentarer, för det är en viktig fråga




Av Vivi-Ann Långvik - 26 augusti 2014 15:38

Med bara 2 veckor kvar till riksdagsvalet och några års pinande skoldebatt bakom oss, är det kanske inte så förvånande att de politiska utspelen om skolan är många, skiftande och inte välbetänkta alla gånger. Kanske en del av dem borde tas med en nypa salt, eller rent av glömmas?


Vi är tills vidare nöjda med att vi på KRC, Kemilärarnas ResursCentrum bara får fortsätta med vårt arbete, som verkar behövas mer än någonsin. Det är nog tack vare idogt arbete inte bara av oss, utan minst lika mycket av er alla som i vintras protesterade mot indragningen av de nationella resurscentra i biologi, fysik, kemi och teknik och er alla som skrev stödjande inlägg till Utbildningsdepartemet och dagstidningar.

Undr hösten kommer vi att fortsätta att vara lika flitiga som tidigare, trots att personalstyrkan nästan halverats på ett år! Det kan bli dags för nyanställningar senare, men först måste vi få vår ekonomi på fötter efter detta katastrofala år då vi inte fått ett enda projekt utifrån (läs: Skolverket), och därmed inte heller de extra resurser vi varit fått under alla de tolv år jag suttit som föreståndare.  
Det förtroende som lärare, kemister, universitesfolk och pedagogoer och i viss mån allmänhet visat oss under året värmer och just nu ser jag, med större tillförsikt än på länge, framtiden an.


Av Vivi-Ann Långvik - 12 juni 2014 10:43

Studenterna har sprungit ut, niorna har slutat och den årliga debatten om hur dåligt det går i den svenska skolan florerar i sommarmedierna, läs: hur många % av eleverna som inte har fått fullständiga betyg , resp. hur många som har fått rena glädjebetyg etc.

Jag vill inte påstå att det inte finns problem med prestationer inom den svenska skolan, bara att om man vill ändra på situationen är det bättre att sätta fokus på vad som kan göras istället för att älta det eländiga i evigheter. Det sätter samtidigt fokus på läraren, för vem är det som förverkligar de olika metoderna och idéerna? Inte är det skolministern eller Skolverkets personal, och inte heller alla välmenande aktörer runt omkring skolan.


Så låt mig berätta om ett intressant projekt där lärarna själva tagit initiativ till skolutveckling och själva sökt det stöd man anser sig behöva: lärana i Flens skommun, Stenhammarskolan (6-9 skola) , har ca 40 % elever med flerspråkig bakgrund. En del av eleverna har dyslexi, koncentrationssvårigheter och språkstörningar, så det är givet att alla elever inte når upp till de nationella målen. För att hjälpa alla elever att nå dem, startar man ett projekt som går ut på att hjälpa årskurs 8 och årskurs 9 elever med en kemiundervisning (kemin uppfattas som svår av eleverna), som kommer att satsa på multimodala metoder (bilder, rörelse, upplevelser), i hopp om att de erfarenheter man får från projetet ska tas tillvara och överföras till den ordinarie undervisningen på hela skolan.

En lärare kontaktade oss, dvs. Kemilärarnas Resurscentrum, och frågade om vi kunde hjälpa på något sätt. Vi tyckte det lät som ett väldigt intressant projekt och har sökt efter olika möjligheter att stöda projektet. Slutligen har vi landat i en modell där KRCs stöd kommer att ges i form av en initial enkät till lärarna om förväntningar, intresse och förståelse, följt av tre kursdagar(både ämnesinnehåll och metodik), förlagda till dels skolan, dels Stockholms universitet med distansstöd och kontinuerligt kollegialt lärande mellan kursdagarna, och en avslutande enkät för att jämföra situationen före och efter.
Under hela projektet har varje lärare givetvis sin ordinarie undervisning, men förväntas också ta in nya grepp, en ny metod, nya experiment osv. enligt eget val i syfte att förbättra elevernas förståelse och därmed prestationer.
Både lärare och elever skriver loggböcker, eleverna främst med dels egna, dels förhandsvalda begrepp, och lärarna noterar speciellt uppgifter om hur lärprocessen utvecklas, och diskuterar med sina kolleger om erfarenheter och idéer.

KRCs tre kursdagar kommer att satsa på formativt och språkstödjande arbete, men också på upplevelserelaterade experiment, som befästs genom koppling till teori och förståelse. 

Det fina med upplägget är att initiativet kommer från, och stannar hos lärarna. Vår uppgift blir att inspirera, och hjälpa till med att utvärdera åtminstone en del av de omedelbara resultaten, men lärarna själva ansvarar för vad och hur dom vill införa nya aspekter. En långvarigare uppföljning och analys av hur resultaten ska kunna implementeras på hela skolan kommer att göras i skolans regi. 

Planeringen av projektet kommer att presenteras på en internationell konferens i Jyväskylä, Finland (ECRICE, European Conference on Research in Chemistry Education).


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se